Sylvia.

Igår bestämde jag och mitt gäng oss för att vara lite kulturella. Stan här är bokstavligen tapetserad med posters som promotade urpremiären av Sylvia Talkshow. Så vi hällde vin på mina väggar och gick över ån.

Sylvia är ett Café, fast med fulla rättigheter, som tydligen annordnar lite roliga grejer då och då. Vanligtvis jazzkvällar eller stand up, iallafall som jag fattar det. Men igår var det dags för ett nytt koncept, Talkshow. Inbjudna gäster och dragplåster var Maria Wetterstrand och Janne Schaffer. Det som lockade mig mest var egentligen kombinationen av de båda, men de hade inte så mycket att göra med varandra egentligen, mer än att de satt i samma soffa.

Tyvärr kom vi lite för sent. Eftersom mitt sällskap hällde tre liter vin på mina nytapetserade, vita väggar, var vi tvungna att stanna och städa lite. Det resulterade i att vi missade större delen av första akten, som var tilldelad Wetterstrand. Men vi han iallafall se henne lösa Rubiks kub på 2 minuter, vilket var tillräckligt underhållande för mig som om sanningen ska fram hade varit för full för att lyssna på politik ändå.

Schaffer däremot såg vi. Den mannen har otroligt mycket minnen, och jag stod alldeles hänförd med tungan utanför munnen, flåsandes som en hund och önskade att jag var född ett par årtionden tidigare. Han berättade om när han bodde i nått kollektiv i Stockholm med självaste Bob Marley, sovandes på en madrass i pannrummet, om hur det var att arbeta med Abba, ToTo och Gärdestad. Och givetvis, Lasse Åberg. Sen spelade han Gitarr, och det var minst lika underhållande som att se honom tugga sönder sin egen tunga.