jag har vart vilse

Jag är en sån där människa som ofta får ideér. Jävligt smarta sådana också, ibland funkar det mindre bra och ibland funkar de asbra. Idag fick jag den briljanta ideén att gå ut och gå. Det kan tyckas enkelt och bra, men jag är en av dem som föddes utan lokalsinne. Och då menar jag inte att jag inte hittar så bra, jag menar att jag hittar inte alls. Jag kan inte skillnaden på höger och vänster och det tog mig tre veckor att hitta fram och tillbaka till skolan som ligger tre minuter bort.

Jag tyckte också att detta var ett bra tillfälle att lämna mobilen hemma, för att kunna koppla av lite. Man skulle förstå det ifall jag var nån jävligt viktig person vars mobil ringer hela tiden. Det är jag inte. Jag är bara väldigt korkad.

Den här stan är ganska praktisk för oss utan lokalsinne. Det sägs att det är omöjligt att gå vilse. Ån ringlar som ett u runt stan, och på andra sidan ligger järnvägen. Går man och stöter på det ena eller andra kan man alltså bara vända. Det var här jag gjorde mitt stora misstag. Jag gick över ån. Jag ska bara...tänkte jag och försökte komma ihåg hur jag gick. Höger, höger och sen vänster vid frisören.

Det är egentligen en smart teori, om man kan höger och vänster eller om man bor i en stad där det inte ligger tre frisörer i varje hörn. Iallafall, efter en halvtimme bland fina villor tänkte jag att det är dags att bege mig hemåt och gick i den riktning dit jag trodde att ån låg. Men det kom aldrig nån jävla å. Så jag gick lite till, och lite till och lite...

Ungefär här förstod jag att jag var vilse. Jävligt vilse till och med. Jag stannade upp och försökte lokalisera mig lite. Jag kollade runt, och till min stora lättnad såg jag tre stora fula höghus åt ena hållet och kunde utesluta den riktningen. En kvart senare står jag framför tre stora fula höghus och vill dö lite för att jag inte hittar hem. Det var som en otäck zoombiefilm, husen förföljde mig och i mitt huvud har dom onda tagit min trygghet, ån, och låst in den djupt nere i nån fängelsehåla. Det kan ha varit så att jag promenerat ända till Vilsta, men förmodligen inte.

Det allra värsta är att jag på vägen hittade en skivbutik. Kan ni förstå min lycka, en skivbutik! i stan där jag bor! Vi säljer, köper och byter vinyl stod det med stora, vackra, gröna bokstäver. Men den lyckan är nu förbytt mot sorg och en ilska mot mina gener, för jag kommer aldrig få sälja, köpa eller byta vinyl där. Jag har ingen aning om var det ligger.