Jag är hemma igen. Hemma som i min lägenhet, hos min katt, med min mat i kylen. Veckan i Jönköping har varit händelserik och jag har träffat gamla vänner, kanske inte riktigt så många som planerat, med det är snart jul. Det var skönt att komma bort, och ännu mer skönt att komma hem igen.
Med mig fick jag en skiva med en kvinna vid namn Carolina Wallin Perés. ( Tack, Tack, Tack )Skivan heter Pärlor åt svin och består av Kentcovers. Det blåser på månen, Klåparen och om du var här bland massa andra. Hon har en underbar, ljus, vacker röst och arrangemangen är jazziga och härligt höstmysiga. Favoriten hittills är Utan dina Andetag. Kanske delvis för att det är en av de vackraste kärleksförklaringarna som finns, och absolut Kents bästa låt.
Jag har egentligen aldrig varit ett Kentfan. Jag har alltid gillat dem, men för att få kalla sig ett Kentfan måste man uppfylla vissa kriterier. Att bo i eskilstuna och enbart äga boxen räknas nog inte riktigt. Det krävs mycket mer än så, och jag vill inte gärna stöta mig med den converseklädda armén som marscherar på gatorna neranför mitt tak. Så jag avsäger mig den titeln.
För mig är det ett band som jag liksom glömmer bort då och då. När någon frågar mig vad jag lyssnar på svarar jag sällan Kent, även om jag nyligen upptäckte ( i itunes räknesystem) att det är ett av de band jag lyssnar mest på. Och jag tror att Carolina kommer hamna ganska långt upp på den listan också...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar