vi sörjer det liv du aldrig fick.

Ibland vaknar man med en konstig känsla i magen. Man försöker komma på vad som är fel, men somnar om. När man vaknar nästa gång finns känslan kvar. Det är någonting med den här dagen.

Jag vaknade alltså och hade glömt nått viktigt. Hade jag haft en kalender hade jag sett efter, men ändå inte hittat nått. Så jag kollade mailen, men nej, inga jobbintervjuer eller inlämningsuppgifter. Lagar frukost, kollar facebook, duschar och tittar på när sambon kommer hem på lunchen och äter, lunch. Allting går lite, lite långsammare än vanligt, men jag vet inte varför.

Tar upp mobilen och har ett missat samtal. Ett okänt nummer. Oslobrorsan har ingen telefon. Han ringer alltid från okänt nummer. Det är den 17de november idag. På dagen 5 år sen en nära väns lillasyster dog.

Fram till den dagen var det det värsta jag varit med om. Jag kunde inte trösta, en familj hade förlorat en dotter, och jag kunde inte göra nånting. Man tror att värre än såhär blir det inte. Men det blir det. Inte för den familjen, men folk kommer alltid att dö.

Såhär på årsdagar kommer allting tillbaka. Jag har gråtit tusen tårar idag, för hans skull, för hennes skull. För att hon aldrig fick se hans dotter.

Men det är inte bara sorgen för henne som kommer tillbaka. Utan all jävla sorg överallt. När jag förlorade en kärlek, någon som faktiskt betydde någonting för mig och inte bara för folk i min närhet. Hur ont det gör att begrava någon som man tagit för givet alltid ska finnas vid ens sida.Hur rädd man blir när den psykiska smärtan är så påtaglig att det faktiskt gör fysiskt ont. Hur rädd man är att man själv ska dö, för att trycket över bröstet är för starkt.

Eller sorgen när min pojkvän och mina vänner förlorade sina två bästa vänner i februari, och aldrig riktigt blev sig själva igen. Man gråter för alla bortgångar i hela jävla världen och det tar aldrig slut.

Så ibland upptäcker man att det spelar ingen roll hur mycket jag älskar musik. Det spelar ingen roll att jag har sagt att jag kan hitta musik som passar alla tillfällen och att jag alltid föredrar musik framför tystnad. Idag stänger jag av. Jag tänker dra täcket över huvudet. Jag vill inte lyssna på folk som sjunger att det kommer att bli bra, för jag vet så väl att det inte blir bra. Det kanske blir bättre, men det blir fan aldrig bra igen.