Jag hatar att säga hej då. Jag blir alltid överdrivet nostalgisk och sentimental när jag märker att saker börjar gå mot sitt slut. Så har det varit ända sedan dagis då jag grät hejdlöst om jag skulle byta avdelning och flytta flera meter från min gamla krok med tillhörande foto på mig själv badandes i en 10-litershink.
Det är egentligen ingenting som stör mig, jag kan njuta av det där, speciellt det nostalgiska. Men ibland, som idag, känns det en aning överdrivet och fånigt. Med gråten i halsen hör jag hur morgonpasset i p3 säger farväl till årets sommarvikarier genom Tomas Ledin. Ett program som jag hört max, max fem avsnitt av det här året!
Och kankse är det det som gör mig så ledsen, de verkar ha haft så trevligt, och jag har inte varit med. Jag har istället stått och limmat kartonger och lyssnat på Rix FM. Långt bort från favorit-Josefin, Oskar Linnros och allt annat som är bra med p3.
Eller, så kan det vara så att jag är ledsen för att jag märker att jag innerst inne verkar tycka om Tomas Ledin. Jag vet inte riktigt vad som hänt. För det känns inte okej att jag går och stör mig på Winnerbäck ( vars nya singel jag knappt noterat och ännu mindre kommenterat ) och helt plötsligt börjar omfamna gamla hatobjekt vars hat länge varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag bryr mig inte ens om att dölja det länge.
Jag vet inte vad som hänt, men det verkar som om det är dags för drastiska åtgärder för att komma på fötter igen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar