Thåström ska va´president.

I fredags var det äntligen dags för en spelning i underbara teaterladan i världens bästa Folkpark, i Huskvarna. Jag har haft en svacka när det gäller konserter, och det var skönt att äntligen vara tillbaka där jag hör hemma. Thåström var alldeles fenomenal. Eftersom jag inte varit på spelning i teaterladan på flera år hade jag nästan glömt hur det kändes, och det kändes bra. Helt underbart för att vara ärlig faktiskt. När man står där och svettas bland små punktjejer och 60-talister i kostym som står och håller om sina fruar är det svårt att förstå varför man vill gå på stora, dyra, överhypade spelningar i, låt oss säga, globen.

Det var för övrigt första gången jag såg Thåström i egen hög person, vilket kan kännas konstigt såhär i efterhand. Men det var definitivt inte sista. Han är i en klass för sig. Med sitt krampaktiga kroppsspråk och alldeles fantastiska röst liknar han ingen annan.

Jag var lite rädd innan spelningen att han skulle svika mej, för som Virtanen så vackert uttryckte sig ( ungefär i alla fall) angående en annan levande legend( som till skillnad från Thåström visat sig vara ovärdig min beundran); Det är bara dom man älskar som kan svika en. Men han höll vad han lovat mig genom åren.

När jag gick därifrån var jag lycklig. Det finns fortfarande saker, upplevelser och personer som kan få mig att rysa genom hela kroppen, och håret på armarna att resa sig. Thåström gjorde det definitivt i fredags, speciellt under Alla vill till himlen. Och det tackar jag för.