Stå aldrig still...

Jag har haft en dålig dag. Eller, en dålig natt kankse. Jag vet inte, jag har bara inte riktigt varit på humör bara. Sitter hela dagarna och stirrar in i dataskärmen och försöker finna inspiration och tillräckligt mycket fantasi för att skriva ner det som ska skrivas ner.

Jag får inget gjort, när jag gör någonting annat mår jag bara dåligt för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Så jag kan inte koppla av ändå. Och mitt vin är gammalt.

I alla fall så tog jag mig en välbehövlig paus idag, och bäddade ner mig i soffan med duntäcke och Stå aldrig still som, som sagt, damp ner i brevlådan häromdagen. Jag älskar den. Den består av recensioner, intervjuer och reportage om Thåström och hans karriär. Det är otroligt intresant att se hur han förändrats sen Rågsved och Ebba Grön. Dessutom är det intressant att se hur journalistiken och stilen i artiklarna skiljer 70-talet från 10-talet. Idag är det som skrivs om musik i magasin ofta väldigt, väldigt välskrivet. Då verkade det inte vara så himla viktigt hur, och vad man skrev. Och rent instinktivt känns det som om dåtidens rockskribenter var betydligt yngre än de 40plussare som dominerar de flesta redaktioner idag. Jag älskar artiklar ( och muntliga föredrag på mellanstadiet ) som börjar "Nu ska jag skriva lite om anti-rockbandet Ebba grön..."

Sen är det inspirerande att läsa vad Gurra, Fjordor och Thåström själva lyssnade på. Mycket är musik som förmodligen inte räckte ända in i 2000-talet, eller i alla fall hem till mig. Men mycket är musik som jag själv lyssnat på, och inspirerats av. Att dom sen spyr galla på flera av mina favoritartister är väl sånt man får ta.

Men det är inte utan att man blir lite bitter. Här sitter jag uppvuxen med Aqua, Spice Girls och Britney Spears. Och så läser man recensioner av 15åringar som sett Ebba Grön vara förband åt Elvis Costello. Och då pratar vi 1970-talets Costello, my aim is true-Costello...