Tjuvlyssnat

Jag ägnar mycket av mitt liv på bussen just nu. Det känns som allt jag äger ligger i min svarta, slitna väska och mitt hem är de gula axelssonsbussarna. Det är egentligen inte så farligt, jag hatar inte att åka buss, och jag åker mot något bra. Men ibland, då jävlar vill jag döda mina medpassagerare. Som i morse.

Vi hamnar framför ett par, som uppskattningsvis kan ha varit 23,5 år. Jag ser dom inte, men jag vet att killen är rödhårig, har ett alldeles för fläckigt litet skägg och att tjejen har blonderat slitet hår och en liten för tajt tshirt ( jag ska inte ens tala om hur rätt jag hade ). Nu var de kanske inget par egentligen, förmodligen bara kursare. Iallafall, killen ifråga ( som givetvis talar en blandning av eskilstunamål och värmländska) verkar så otroligt glad att få sitta bredvid ( jämte, alla mina kära smålänningar, har jag fått lära mig, är inget riktigt ord ) henne. Så mycket att varje försök hon gör att avsluta samtalet bara följs av ett par sekunders tystnad och sedan ett nytt samtalsämne. Det kan exempel ha låtit såhär;

Han : Vad ska du göra i helgen då?
Hon : Inget
Han: Va, ingenting?
Hon: nä
Han: jo, men nått ska du väl göra?
Hon: nä, eller, jag kanske ska bleka håret.
Han: Jaha!! I vilken färg då?
Hon: .... blond.
Han: Jaha! Va fint! Samma blonda som nu?
Hon: ja.
Han: Men tänk om det blir fel då? Vet du vilket märke du ska ha?
Hon: ja, jag har haft samma länge, så det ska nog gå bra.
Han: Tänk om dom slutar tillverka det då. Ha Ha ha.
Hon: ha .
Tystnat
Han: Fan vad tråkigt med allt slask.

Och så vidare. Men det var egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är hur otroligt uppmuntrande jag tycker det är när folk lever upp till stereotyper. Det blir så mycket enklare om man ser på en människa direkt ( eller hör) vad man ska tycka om den. Den här killen i fråga till exempel. Efter någon halvtimme så försöker han lätta upp samtalet med att låna ut ena luren till sin mp3 ( observera här att han inte är 14), tjejen som fortfarande orkar vara artig svarar snällt att det är bra, men undrar vad han lyssnar på.

- Mera brännvin heter den. Skitbra!

Jag dog. Och sen berättade han hur mycket han hatade låten Gloria ( "alltså, allt är ju bra, utan refrängen alltså. Och gloria, vem heter det egentligen?" ) Då dog jag lite till, och kom på varför jag älskar att åka buss.