... att du gråter när vi bakisglor på disneymatinér.

Jag har berättat ett par gånger här att jag nyligen fick tillbaka all den musik jag lyssnade på från det att jag var kankse 15 tills jag började köpa skivor. Ett par tusen låtar som jag spenderat de senaste veckorna med att lyssna på, minnas, radera eller spara. Jag har inte saknat Eminem men det finns en hel del musik som jag helt glömt bort att jag älskar, låtar som representerar en tid i mitt liv, eller en känsla, som Allt du är.

Det är en sex minuter lång jazzhistoria av en artist som heter Loke ( som tydligen ska vara ett riktigt svin enligt flickvännskällor. Och han är egentligen inte alls en bra artist förutom denna lilla låten som bitit sig fast i mig ) som kan vara den mest ... hemska, men samtidigt vackraste kärleksförklaringen jag vet. Den är rak och innehåller fraser som "jag älskar dina ögon, jag älskar din röst, jag älskar dina nästan obefintliga bröst", "Jag kankse fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt" och "Jag bara älskar allt du är, men inte dig"

Det är en historia om en man och mängder av kärleksförklaringar till vad som verkar vara den perfekta flickvännen. Han radar upp egenskap efter egenskap som han älskar hos denna kvinna med obefintliga bröst och hud som är onaturligt vit. Allt verkar vara perfekt, tills kvinnan i fråga kliver in i hans lägenhet och berättar att hon är kär. Jag älskar varenda stavelse av denna låten, jag skulle kunna citera strof efter strof, som "Mellan välbekanta dofter, mellan välbekanta lakan, som om vi någonsin varit ett par"

Låten speglar så väl hur jävla svårt det är med relationer . Man träffar någon som man har attraheras av, som man har sex med, vi kan kalla det vänner med förmåner. Snart upptäcker man att det är lite mer än så ändå. Man sover ihop, man vaknar ihop och trivs i varandras sällskap. Man finner någon att fly vardagen med och man ägnar dagar åt att bara försvinna in i varandra. Efter en tid avslutar man varandras meningar och gör allting som par gör. Men ändå. Man är inget par. För båda vill inte samma sak, någon blir kär och förstör förtrollningen av oberoende och frihet. När man väl uttalat det där orden blir ingenting detsamma igen. Och det värsta är att ingen egentligen vill lämna den andra, men man liksom måste.

"Jag älskar den del av oss som själva kärleken förstör."