Kentland

Vissa fenomen skulle man kunna tala om i evigheter. Vissa band också. Kent är ett sådant band. Jag har om jag ska vara ärlig ingen egentligen relation till vad som så ofta kallas Sveriges enda rockband. Visst, jag äger i stort sett alla deras skivor ( jag köpte boxen på rea förra julen), jag har sett dem live ( de spelade på Hultan -06 ) och jag älskar Ingenting och Utan dina andetag ( i Carolina Wallin-Perez versioner). Det räknas inte.

Men så flyttade jag till Eskilstuna. När det fortfarande var varmt stod gatumusikanter på gatorna under mig och sjöng deras sånger, och min första textkurs bestod bland annat av att läsa recensioner av nya albumet. Jag har aldrig hamnat i så mycket diskussioner om ett enstaka band som efter att jag flyttat hit till Kentland. Jag kännde mig liksom tvingad att bilda mig en åsikt och en relation till Jocke Berg och hans kumpaner.

Det som är intressant är ju att alla verkar har en bestämd åsikt om fenomenet Kent. Antingen så älskar man dem, alltså verkligen älskar dem, senast i lördags såg jag en kvinna med textraden Så nära får ingen gå tatuerad längst med ryggraden. (Det är både läskigt och vackert att man kan älska någonting så mycket som jag ändå fantiserar om att man gör om man tatuerar in något så konkret). Eller så gör man det inte , och inte deras fans heller.

I helgen hade jag besök från Jönköping, två grabbar, varav en av dem tillhör de där fansen. Ett besök för honom i Eskilstuna var tydligen en riktig upplevelse, och en tur till Hagnesta Hill var ett måste. Där och då förstod jag, jag bildade mig en åsikt.

Länge har jag tyckt att personer som gillar Kent ofta är lite väl entusiastiska och inbitna, och de citerar texter för ofta för att man ska orka med dem en längre tid. Själva musiken har jag tagit för tråkig och lite för svår för sitt eget bästa, bra texter men ändå, intetsägande. Men när jag satt där i Gustavs gamla Ford, och lyssnade på Ingenting på hög volym när vi passerade Hagnesta Hill och de identiska husen, var det som ett rus. Det slog det mig hur bra de är ändå. Musiken är inte alls så platt och trist som jag kom ihåg den, tvärt om. Och minen på min vän påminde mig om första gången jag själv var i Linköping och besökte Vidensjö och Berga och gick i Herr Winnerbäcks fotspår.

Så jag antar att jag blivit en del av den här stan till sist. Vi blev som de andra.