Brunost och A-ha.

Jag hade tænkt ta upp bloggandet igen, jag hade faktiskt det. Men så åkte jag på semester...

Till Metalgrabben och hans hemland, Norge. Snart tre veckor har jag varit hær nu. Jag har det kæmpebra. Spenderar dagarna med att busa med syskonbarn, smaka på brunost och gå på tur. Allt medans pojkvænnen sliter på køttfabriken.

Jag har gjort vissa intresanta upptækter. P3 ær næstan lika bra hær som hemma, och snart førstår jag næstan vad alla sæger också. Så længe dom inte snakker nynosk i alla fall. Det finns några norska værdeløsa sommarplågor, men jag kan inte riktigt reta mej på dem eftersom det låter så roligt. Ibland ringer svenska sommarjobbare från Sverige och deltar i tævlingar och pratar svenska med norska ord. Det ær kul.

En annan sak jag fått læra mej ær att det kan vara kallt hær. Vissa dagar kan man sitta i solen men vissa nætter slås det køldrekord och då ær det minus 2.7 grader. I juli!

Annars ær det væl ungefær som hemma egentligen, æven om jag personligen inte har en fjord utanfør fønstret. Och så ær det A-ha då. Ni vet, det dær gamla bandet med en låt som man kænner till, take on me. Den dær de dansar omkring i en serietidning i videon. Tydligen ær bandet superkænt hær och åker på turner och slæpper skivor och grejer, och spelas på radion. Hela tiden. Dom och Kent.

ett sorgligt farväl och ett lyckligt hej igen!

Nu är jag tillbaka på samma jobb, i samma stad, med ungefär samma känsla av att vilja skjuta mej själv hårt i huvudet varje dag jag kommer hem från fabriken. Men bara nästan, för jag vet den här gången att jag har bättre saker för mig i framtiden än att limma kartonger tills jag blir 65.

Det var ju här allting började, min bloggs finfina uppgång och pågående fall. Det är så själsdödande att limma kartonger så ni förstår inte. Så härmed tänkte jag ta upp en gammal hobby tillika (o)vana.

För det har ju hänt någonting idag. Jag kan inte låta det gå obemärkt förbi utan att få vara nostalgisk för ett ögonblick. Klockan 05.35 imorse hörde jag det för första gången. Hultan har konkat. Inte särskilt oväntat, men ändå otroligt sorgligt på nått vis. Inte för att det på senaste år varit som det var förr ( säger jag som självklart var med för 25 år sedan när kalaset började), men för att Hultsfred är Hultsfred. Och för att några av mina lyckligaste stunder spenderats på makalösa konserter, i trånga sovsäckar och under husvagnar.

Jag vill börja med att dela med mig av ett av de smartaste saker som någonsin sagts ( eller... jo. ) "Ni är inte ihop va? Då hade ni börjat bråka för längesen" Sagt av en aspackad kille som gång på gång passerat mig och min nufunna vän som under timmar inte lyckats få upp vårt pyttetält.

Jag får lov att vara nostalgisk, för det var här jag somnade under husvagnar för att mina kära vänner så snällt påstod att " du kan ju sova här en annan natt" och låste dörren.

Det var här jag blev kändis när jag blev knackad på axeln och frågad om det var jag som var popnit för att jag hade min underbara .com tröja på mig ( förmodligen det enda metalgrabben inte kan få mig att slänga nu när mina gamla festivalbandsburk gått ur tiden )

För det var här jag såg Lou Reed, The Strokes Flogging Molly, Turbonegro och sjukt mycket fler stora, och mindre stora band. Jag minns killen som nästan började gråta för att Manic Street Preachers var så bra. Vilket är ditt bästa Hultsfredsminne?

Sedan: Öl. Tält. Husvagnar. Chipspåsar. Nutella. Bandare. Converse. Skräp. Och alltid sol. Så ska vi minnas denna Sveriges festivaliaste festival . Inget stadstjafs, bara guld och gröna skogar. Vila i frid.

från och med du.

Nu har också jag sommarlov. Igår lämnade jag in den sista uppgiften. Nu har jag kramat alla klasskompisar hejdå och börjat packa väskorna för att åka hem till Jönköping.

Jag längtar, fast hur jag och metalgrabben ska kunna gå från att vara sambo till att spendera sju veckor i olika land, det har jag nog inte riktigt förstått än.

Lovet spenderas med att dricka te vid fönstret och njuta av att kunna se någonting annat än en parkeringsplats. Kanske tar jag ett bad i badkaret också om inte solen kommer tillbaka. Oskar Linnros heter killen som ackompanjerar mig i alla fall. Jag fick skattepengarna igår och funderar på om jag ska beställa nya skivan. Och jag känner mig själv, när jag kommer hem till mamma och pappa ligger skivan där och väntar på mig.

Jag har alltid trott att musiksmak varit en livsviktig egenskap. Förr ägnade jag all min tid åt att disskutera musik, lyssna på musik och skapa musik. Mitt livs kärlek verkade vara killen som gjorde de bästa blandskivorna ( tills han gjorde slut, blev tillsammans med sitt ex och tog bort mig på facebook ). Sen träffade jag metalgrabben. Just nu sitter han och skissar gräsklippare med alldeles för hög musik i sina hörlurar. Jag hör bara skrik och hårda gitarrer. Jag har ingen aning om vad det är för band så vi kan inte sitta uppe inatt och jämföra deras senaste platta med den första.

I vår nya lägenhet finns inga fotografier på Bob Dylan eller John Lennon. Jag har inte satt upp mina trasiga thåströmposters från hultsfred -06 som följt med mig från föräldrahemmet till första lägenheten. Ändå trivs jag bra här.

Jag får inga gulliga lappar med Winnerbäckcitat, för han kan inga. Och skulle han kunna det, skulle han inte tycka om dem ändå. Trots det vet jag vad han tycker och tänker.

Det känns på något sätt lite sorligt att inse att jag haft fel. Jag hatar att ha fel. Fast när jag somnar ikväll, till ljudet av hans läckande hörlurar och blyertspennor spelar det ingen roll. För det är så rätt det kan bli ändå.

Välkommen hem!

Så, nu är alla kartonger uppackade. Min enorma kök ( med gamla mått mätt ) rymmer ugn, micro i skåp och djupa tallrikar för sig, och flata för sig. Badkaret är invigt, ingen reklamskylten sitter på dörren, och städskåpet är hyffsat organiserat med tejp för sig och färgglada post-it på insidan av dörren.

Till och med högtalarna är ihopkopplade. Alldeles själv lyckades jag koppla de bruna, ljusbruna och gröna kablarna i rätt hål. Det är rätt trevligt nu när jag öppnar fönstrerna och njuter av att ( nästan, nästan ) ha sommarlov!

En essä och en uppgift kvar, sen jävlar har jag klarat första året på högskolan, on time, med alla poäng och utan rester i sommar. Lite stolt får man vara över sig själv ibland.

Förresten...

Saknar ni att läsa om musik kan ni kolla in det här. http://bloggfrossa.blogspot.com/2010/05/dj-exclusive.html

När jag blir stor ska jag också flytta till Majorna och drömma om att skjuta huvudet av folk som förtjänar det.¨

Det ytterst, ytterst pinsamma i det här är att just nu, just i denna sekund lyssnar jag på Carrie. Jag vet liksom inte hur det här hände, ( eller jag vet exakt, tack pappa, tack! ) men jag har någon inneboende förkärlek till rockballader från 1894. Jag brukar inte skryta om det, men det är heller inget jag hoppar över om datorn skulle råka shuffla fram Europe, scorpions och whitesnake. Då stänger jag mina fönster och njuter lite för mig själv i hemlighet.

update.

Det är svårt att få tid. Till till allt som ska göras. Plugga, packa, äta och blogga. Jag skriver alldeles för lite nu för tiden, inte bara här, men överallt. Skolan tar så lätt inspirationen från en. Sitter man och stirrar för länge på ett tomt papper bara för att formatet och innehållet är alldeles för tångt och stramt blir det tråkigt att skriva. Yrkesetik. Lyssna på det. Lagar, regler och riktlinjer. Ingen känsla eller kärlek, bara Det här får du inte göra.

Men snart tar jag sommarlov. Sista uppgiften innan skolan slutar kan jag leva med. Jag ska skriva om upphovsrätt. I ett format där mina egna åsiker har betydelse. Jag kommer få berätta att jag älskar mina skivor och förklara varför jag är beredd att betala för någonting som jag kan få gratis.

Mina skivor som jag föresten sorterar och packar i detta nu. På lördag flyttar jag och metalgrabben från min apbur till nya lägenheten på andra sidan ån. Vi har både badkar och ugn, mer lyx kan man nog inte önska sig efter ett knappt år här uppe på taket.

Vuxenpoäng

Jag började bli vuxen. Idag var första dagen på min alldeles egna dagstidningsprenumeration. Ingen du-får-kuriren-för-20-kronor-i-en-månad-prenumeration. Utan en riktigt prenumeration. På en riktig tidning, på DN. Jag såg fram emot att få läsa kulturdelen och dricka kaffe när metalgrabben satt mitt emot och läste ekonomin. Sporten, den kunde vi ha till att slå in fisk i, eller vad man nu gör med tidningar som ingen läser. Jag sov gott inatt med vetskapen att dagen idag skulle inledas på ett alldeles vuxet och bra vis.

Men så kom det ingen tidning. Det var tomt i postfacket och jag kände mig sviken, såhär på söndag-mitt-i-veckan när jag laddat för långfrukost och tidning.

Så jag gjorde som alla svenskar borde göra. Jag skrev ett argt mail. Eller, argt och argt... det kanske var att ta i, jag skrev ett mail i alla fall.

Sen såg jag att 1: Det är Kristi himmelsfärdsdag. Ingen tidning alltså. Som vuxen borde man kankse ha koll på det. Speciellt om man kommer från smålands Jerusalem.

För det andra hade jag ändå skrivit fel adress när jag fyllde i mina uppgifter. Så skämdes jag lite och kände mig genast inte så vuxen längre.

your skin makes me cry

Den där låten alltså, jag kan inte komma ifrån att det är den finaste låten jag vet. Ikväll trillade jag över den här. Kolla 22.30 och njut en liten stund. Programmet är för övrigt alldeles gudomligt mysigt och intressant för den som missat det.

Någon som vet vad det här kommer ifrån? Var man kan få tag i det?

Jag tycker i alla fall bättre och bättre om fröken Espinosa sedan i fredags när hon överraskade i så ska det låta ( ja, jag lever pensionärsliv på heltid här uppe). En snabb googling visade att hon visst varit med i melodifestivalen, och det var ju synd eftersom hon gör tråkig pop också. Men hennes röst, den kan hon göra bättre saker med. Som radioheads Creep.

Jag tror att jag kommer bli en bra sambo så småningom. Jag är på god väg, jag har vant mig vid att diska och plocka upp smutsiga trosor efter mig. Jag har dessutom plöjt igenom rutiga kokboken efter inspiration, här jävlar ska lagas hemlagad husmanskost!

Men som jag befarade är jag rädd att min skivsamling kommer bli lite lidande. Tills jag och Metalgrabben har råd att köpa gamla brasseriet och därmed inreda två avskilda musikrum får jag komprimera mitt intensiva musiklyssnande och onödigt sorterande av skivor till de stunder då jag får husera fritt i pyttepyttelägengeten. Jag lider inte av det egentligen, och förresten verkar han mer och mer mottaglig för mina små instick av pop i vardagen varje dag som går. Det handlar givetvis inte bara om honom, utan om allt annat som tar upp tid, men fan, hur kunde jag missa det här??

Det är helt genialiskt! Jag älskar det. Jag ska tillbaka till kartongfabriken i sommar, så mitt skivkonto får gå på minus nu, eftersom jag vet att det kommer fyllas på så småningom.