confession time.

Jag hatar att säga hej då. Jag blir alltid överdrivet nostalgisk och sentimental när jag märker att saker börjar gå mot sitt slut. Så har det varit ända sedan dagis då jag grät hejdlöst om jag skulle byta avdelning och flytta flera meter från min gamla krok med tillhörande foto på mig själv badandes i en 10-litershink.

Det är egentligen ingenting som stör mig, jag kan njuta av det där, speciellt det nostalgiska. Men ibland, som idag, känns det en aning överdrivet och fånigt. Med gråten i halsen hör jag hur morgonpasset i p3 säger farväl till årets sommarvikarier genom Tomas Ledin. Ett program som jag hört max, max fem avsnitt av det här året!

Och kankse är det det som gör mig så ledsen, de verkar ha haft så trevligt, och jag har inte varit med. Jag har istället stått och limmat kartonger och lyssnat på Rix FM. Långt bort från favorit-Josefin, Oskar Linnros och allt annat som är bra med p3.

Eller, så kan det vara så att jag är ledsen för att jag märker att jag innerst inne verkar tycka om Tomas Ledin. Jag vet inte riktigt vad som hänt. För det känns inte okej att jag går och stör mig på Winnerbäck ( vars nya singel jag knappt noterat och ännu mindre kommenterat ) och helt plötsligt börjar omfamna gamla hatobjekt vars hat länge varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag bryr mig inte ens om att dölja det länge.

Jag vet inte vad som hänt, men det verkar som om det är dags för drastiska åtgärder för att komma på fötter igen!

Mine is bigger!

Skivsamlingen lever! Fick en signerad skiva på spelningen i lördags. Och nu har jag precis förhandbokat Säkert!s nya Facit som släpps den 15de. Om jag har varit på lite halvkasst humör hittills idag så är det glömt nu. Nya skivor liksom, vem kan tjura då?

Jag har inga höga förväntningar dock. Jag tycker singeln Fredrik är lite väl tråkig. Men, hon är en av mina favoritartister så det blir nog bra till slut ändå.

topp 2

Ett. Carolina Wallin Peréz var asmysig. Trots magsjuka och getingstick.

Två. Vad är det för fel på Patrik Arve? Är han utvecklingströrd på riktigt? Sönderknarkad? Tappad lite för många gånger som barn? Någon som vet?

Hemma igen...

Så var vi hemma igen. Hemma i lägenheten, fri från resväskor tillbaka i Eskilstuna.

Det känns lite som sommaren är över nu. Det är i alla fall slut på att åka tjejbil med öppen taklucka när stereon spelar don't fear the reaper. En låt som blivit lite av sommarens soundtrack. Delvis för att det är en av få låtar som jag och metalgrabben kan enas om, och dels för att den uppgraderats till en av de bästa åka-bil-låtarna på min lista.

Fast vi har ju ett par veckor kvar innan skolan börjar, och jag har mycket tid att slå ihjäl eftersom jag inte har några tentor att ta igen. Och jag har ju fortfarande semester. En fin sak att göra hade till exempel kunnat vara att se Jakob Hellman spela här ikväll. Men, det hade jag visst inte koll på och eftersom han började vid 6-tiden är det nog lite sent nu. Och även om det tar emot att säga så kankse, kankse det räcker med att ha sett honom förra året. Som det ser ut nu lär man ju få ett par chanser till ändå.

Nått jag däremot inte tänker missa är underbara, underbara Carolina Wallin Peréz som spelar på Åbryggan imorgon.

Brunost och A-ha.

Jag hade tænkt ta upp bloggandet igen, jag hade faktiskt det. Men så åkte jag på semester...

Till Metalgrabben och hans hemland, Norge. Snart tre veckor har jag varit hær nu. Jag har det kæmpebra. Spenderar dagarna med att busa med syskonbarn, smaka på brunost och gå på tur. Allt medans pojkvænnen sliter på køttfabriken.

Jag har gjort vissa intresanta upptækter. P3 ær næstan lika bra hær som hemma, och snart førstår jag næstan vad alla sæger också. Så længe dom inte snakker nynosk i alla fall. Det finns några norska værdeløsa sommarplågor, men jag kan inte riktigt reta mej på dem eftersom det låter så roligt. Ibland ringer svenska sommarjobbare från Sverige och deltar i tævlingar och pratar svenska med norska ord. Det ær kul.

En annan sak jag fått læra mej ær att det kan vara kallt hær. Vissa dagar kan man sitta i solen men vissa nætter slås det køldrekord och då ær det minus 2.7 grader. I juli!

Annars ær det væl ungefær som hemma egentligen, æven om jag personligen inte har en fjord utanfør fønstret. Och så ær det A-ha då. Ni vet, det dær gamla bandet med en låt som man kænner till, take on me. Den dær de dansar omkring i en serietidning i videon. Tydligen ær bandet superkænt hær och åker på turner och slæpper skivor och grejer, och spelas på radion. Hela tiden. Dom och Kent.

ett sorgligt farväl och ett lyckligt hej igen!

Nu är jag tillbaka på samma jobb, i samma stad, med ungefär samma känsla av att vilja skjuta mej själv hårt i huvudet varje dag jag kommer hem från fabriken. Men bara nästan, för jag vet den här gången att jag har bättre saker för mig i framtiden än att limma kartonger tills jag blir 65.

Det var ju här allting började, min bloggs finfina uppgång och pågående fall. Det är så själsdödande att limma kartonger så ni förstår inte. Så härmed tänkte jag ta upp en gammal hobby tillika (o)vana.

För det har ju hänt någonting idag. Jag kan inte låta det gå obemärkt förbi utan att få vara nostalgisk för ett ögonblick. Klockan 05.35 imorse hörde jag det för första gången. Hultan har konkat. Inte särskilt oväntat, men ändå otroligt sorgligt på nått vis. Inte för att det på senaste år varit som det var förr ( säger jag som självklart var med för 25 år sedan när kalaset började), men för att Hultsfred är Hultsfred. Och för att några av mina lyckligaste stunder spenderats på makalösa konserter, i trånga sovsäckar och under husvagnar.

Jag vill börja med att dela med mig av ett av de smartaste saker som någonsin sagts ( eller... jo. ) "Ni är inte ihop va? Då hade ni börjat bråka för längesen" Sagt av en aspackad kille som gång på gång passerat mig och min nufunna vän som under timmar inte lyckats få upp vårt pyttetält.

Jag får lov att vara nostalgisk, för det var här jag somnade under husvagnar för att mina kära vänner så snällt påstod att " du kan ju sova här en annan natt" och låste dörren.

Det var här jag blev kändis när jag blev knackad på axeln och frågad om det var jag som var popnit för att jag hade min underbara .com tröja på mig ( förmodligen det enda metalgrabben inte kan få mig att slänga nu när mina gamla festivalbandsburk gått ur tiden )

För det var här jag såg Lou Reed, The Strokes Flogging Molly, Turbonegro och sjukt mycket fler stora, och mindre stora band. Jag minns killen som nästan började gråta för att Manic Street Preachers var så bra. Vilket är ditt bästa Hultsfredsminne?

Sedan: Öl. Tält. Husvagnar. Chipspåsar. Nutella. Bandare. Converse. Skräp. Och alltid sol. Så ska vi minnas denna Sveriges festivaliaste festival . Inget stadstjafs, bara guld och gröna skogar. Vila i frid.

från och med du.

Nu har också jag sommarlov. Igår lämnade jag in den sista uppgiften. Nu har jag kramat alla klasskompisar hejdå och börjat packa väskorna för att åka hem till Jönköping.

Jag längtar, fast hur jag och metalgrabben ska kunna gå från att vara sambo till att spendera sju veckor i olika land, det har jag nog inte riktigt förstått än.

Lovet spenderas med att dricka te vid fönstret och njuta av att kunna se någonting annat än en parkeringsplats. Kanske tar jag ett bad i badkaret också om inte solen kommer tillbaka. Oskar Linnros heter killen som ackompanjerar mig i alla fall. Jag fick skattepengarna igår och funderar på om jag ska beställa nya skivan. Och jag känner mig själv, när jag kommer hem till mamma och pappa ligger skivan där och väntar på mig.

Jag har alltid trott att musiksmak varit en livsviktig egenskap. Förr ägnade jag all min tid åt att disskutera musik, lyssna på musik och skapa musik. Mitt livs kärlek verkade vara killen som gjorde de bästa blandskivorna ( tills han gjorde slut, blev tillsammans med sitt ex och tog bort mig på facebook ). Sen träffade jag metalgrabben. Just nu sitter han och skissar gräsklippare med alldeles för hög musik i sina hörlurar. Jag hör bara skrik och hårda gitarrer. Jag har ingen aning om vad det är för band så vi kan inte sitta uppe inatt och jämföra deras senaste platta med den första.

I vår nya lägenhet finns inga fotografier på Bob Dylan eller John Lennon. Jag har inte satt upp mina trasiga thåströmposters från hultsfred -06 som följt med mig från föräldrahemmet till första lägenheten. Ändå trivs jag bra här.

Jag får inga gulliga lappar med Winnerbäckcitat, för han kan inga. Och skulle han kunna det, skulle han inte tycka om dem ändå. Trots det vet jag vad han tycker och tänker.

Det känns på något sätt lite sorligt att inse att jag haft fel. Jag hatar att ha fel. Fast när jag somnar ikväll, till ljudet av hans läckande hörlurar och blyertspennor spelar det ingen roll. För det är så rätt det kan bli ändå.

Välkommen hem!

Så, nu är alla kartonger uppackade. Min enorma kök ( med gamla mått mätt ) rymmer ugn, micro i skåp och djupa tallrikar för sig, och flata för sig. Badkaret är invigt, ingen reklamskylten sitter på dörren, och städskåpet är hyffsat organiserat med tejp för sig och färgglada post-it på insidan av dörren.

Till och med högtalarna är ihopkopplade. Alldeles själv lyckades jag koppla de bruna, ljusbruna och gröna kablarna i rätt hål. Det är rätt trevligt nu när jag öppnar fönstrerna och njuter av att ( nästan, nästan ) ha sommarlov!

En essä och en uppgift kvar, sen jävlar har jag klarat första året på högskolan, on time, med alla poäng och utan rester i sommar. Lite stolt får man vara över sig själv ibland.

Förresten...

Saknar ni att läsa om musik kan ni kolla in det här. http://bloggfrossa.blogspot.com/2010/05/dj-exclusive.html

När jag blir stor ska jag också flytta till Majorna och drömma om att skjuta huvudet av folk som förtjänar det.¨

Det ytterst, ytterst pinsamma i det här är att just nu, just i denna sekund lyssnar jag på Carrie. Jag vet liksom inte hur det här hände, ( eller jag vet exakt, tack pappa, tack! ) men jag har någon inneboende förkärlek till rockballader från 1894. Jag brukar inte skryta om det, men det är heller inget jag hoppar över om datorn skulle råka shuffla fram Europe, scorpions och whitesnake. Då stänger jag mina fönster och njuter lite för mig själv i hemlighet.