Jag tror jag ska skaffa mig en kamera.

Jag har sett att det är sånt dom gör nu för tiden, bloggkidsen.
Fotar foton och postar på sin blogg.

Det kanske skulle få fart på motivationen och bloggandet.

Eller så går jag till Claes Olson och köper en sladd och låter metalgrabben fixa med den så jag kan använda den jag redan har. Det känns som ett rimligt mål nu när jag fått tillbaka kliet i fingrarna.

inspiration

Nu ska jag gå på pump.

Det kankse inte känns så relevant. Men idag är ingen relevant dag. Jag får inget gjort och skrattar åt saker som jag bara tycker är roligt, bara för att störa andra när vi gör viktiga saker i våra snygga macsalar.

Men sen tänkte jag att, kankse ändå. Kanske så finns det lite relevans ändå. För jag ska ju faktiskt träna ( och som en av mina träningskamrater sa så tränar man väl nästan bara för att kunna skryta om den sen, och känna sig lite duktig ). Eller så ville jag bara blogga för att alla andra gör det och jag brukade vara bra på det.

Förr alltså, när jag gjorde saker. När jag spillde saker på saker. När jag gick vilse och när jag träffade kändisar i Eskilstuna. När jag hade katt.

Fast, då skulle jag ju kunna säga "Hej, jag heter sofie. Jag har en katt och jag bloggar"

Och det vill jag ju inte. Så jag låter bli.

en utmaning

Häromdagen hade jag en diskussion angående surfande och obloggande med en av mina största förebilder. Inget konstigt med det, det var inget Idde-Shults-på-raw-moment direkt, för det här är en person jag är privilegierad nog att träffa nästan varje dag. Det är därför jag lider så mycket dessa dagar.

Vänner. Jag vet hur det känns, tro mig. Jag har varit med på flera till synes segertåg som spårat ut och legat för att ruttna och mögla någonstans i skogen mellan två orter som ingen någonsin hört talas om. Jag minns dagar när jag och mina kumpaner på den blogg som skulle bli Sveriges största hade över hundra klick om dagen. Lär av våra misstag! Våga vägra bloggdöden.

För ni har alla förutsättningar! Snyggt domänamn. En gedigen utbildning under pågående och Västkustblod i ådrorna.

Att försöka skylla på höst och depression är inte bara lågt, det är ganska korkat också. För som jag förstått det kommer all sann konst ur lidande, sorg och misär.

Så, kära hur jag träffade din pappa. Skärpning för helvete!

( se detta som en utmaning. Ingen går säker innan ni återigen fyller mitt stegrande bloggbehov. Sådetså. )

riktad reklam.

Idag fick jag en förfrågan om att förboka Orups nya album. Jag tackade lite ovänligt men bestämt nej. Trots att de lockade med att det var signerat och allt.

Sen kände jag mig gammal och funderade på att börja gilla Orup ändå. Den där reklamen på facebook du vet, som brukar vara lite anpassad, har gått in i en helt ny fas för mig. Dagen bjöd på både "väntar du barn?" och nån form av kräm som ska minska rynkor. Det kändes kul.

... dom låter starka och fina som bara ungar kan.

Jag tänker i låtar. På senare tiden mycket mindre än förr, men ändå. En känsla kan stämma överens med en gammal sång, eller så säger någon nånting som Jocke Berg sagt förr.

Eller så är jag inuti en låt. Det är egentligen inte så konstigt som det låter ( eller så är det det). För det första så sker det ofta i det där stadiet mellan sömn och vakenhet, och då är man ju som bekant inte riktigt ansvarig för sina egna tankar.

För det andra så är min närmsta granne en lågstadieskola. Inte konstigt att det känns som att man är i turistens klagan då, eller?



Persoligen tycker jag det är mysigt. Men så älskar jag Cornelis också.

confession time.

Jag hatar att säga hej då. Jag blir alltid överdrivet nostalgisk och sentimental när jag märker att saker börjar gå mot sitt slut. Så har det varit ända sedan dagis då jag grät hejdlöst om jag skulle byta avdelning och flytta flera meter från min gamla krok med tillhörande foto på mig själv badandes i en 10-litershink.

Det är egentligen ingenting som stör mig, jag kan njuta av det där, speciellt det nostalgiska. Men ibland, som idag, känns det en aning överdrivet och fånigt. Med gråten i halsen hör jag hur morgonpasset i p3 säger farväl till årets sommarvikarier genom Tomas Ledin. Ett program som jag hört max, max fem avsnitt av det här året!

Och kankse är det det som gör mig så ledsen, de verkar ha haft så trevligt, och jag har inte varit med. Jag har istället stått och limmat kartonger och lyssnat på Rix FM. Långt bort från favorit-Josefin, Oskar Linnros och allt annat som är bra med p3.

Eller, så kan det vara så att jag är ledsen för att jag märker att jag innerst inne verkar tycka om Tomas Ledin. Jag vet inte riktigt vad som hänt. För det känns inte okej att jag går och stör mig på Winnerbäck ( vars nya singel jag knappt noterat och ännu mindre kommenterat ) och helt plötsligt börjar omfamna gamla hatobjekt vars hat länge varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag bryr mig inte ens om att dölja det länge.

Jag vet inte vad som hänt, men det verkar som om det är dags för drastiska åtgärder för att komma på fötter igen!

Mine is bigger!

Skivsamlingen lever! Fick en signerad skiva på spelningen i lördags. Och nu har jag precis förhandbokat Säkert!s nya Facit som släpps den 15de. Om jag har varit på lite halvkasst humör hittills idag så är det glömt nu. Nya skivor liksom, vem kan tjura då?

Jag har inga höga förväntningar dock. Jag tycker singeln Fredrik är lite väl tråkig. Men, hon är en av mina favoritartister så det blir nog bra till slut ändå.

topp 2

Ett. Carolina Wallin Peréz var asmysig. Trots magsjuka och getingstick.

Två. Vad är det för fel på Patrik Arve? Är han utvecklingströrd på riktigt? Sönderknarkad? Tappad lite för många gånger som barn? Någon som vet?

Hemma igen...

Så var vi hemma igen. Hemma i lägenheten, fri från resväskor tillbaka i Eskilstuna.

Det känns lite som sommaren är över nu. Det är i alla fall slut på att åka tjejbil med öppen taklucka när stereon spelar don't fear the reaper. En låt som blivit lite av sommarens soundtrack. Delvis för att det är en av få låtar som jag och metalgrabben kan enas om, och dels för att den uppgraderats till en av de bästa åka-bil-låtarna på min lista.

Fast vi har ju ett par veckor kvar innan skolan börjar, och jag har mycket tid att slå ihjäl eftersom jag inte har några tentor att ta igen. Och jag har ju fortfarande semester. En fin sak att göra hade till exempel kunnat vara att se Jakob Hellman spela här ikväll. Men, det hade jag visst inte koll på och eftersom han började vid 6-tiden är det nog lite sent nu. Och även om det tar emot att säga så kankse, kankse det räcker med att ha sett honom förra året. Som det ser ut nu lär man ju få ett par chanser till ändå.

Nått jag däremot inte tänker missa är underbara, underbara Carolina Wallin Peréz som spelar på Åbryggan imorgon.

Brunost och A-ha.

Jag hade tænkt ta upp bloggandet igen, jag hade faktiskt det. Men så åkte jag på semester...

Till Metalgrabben och hans hemland, Norge. Snart tre veckor har jag varit hær nu. Jag har det kæmpebra. Spenderar dagarna med att busa med syskonbarn, smaka på brunost och gå på tur. Allt medans pojkvænnen sliter på køttfabriken.

Jag har gjort vissa intresanta upptækter. P3 ær næstan lika bra hær som hemma, och snart førstår jag næstan vad alla sæger också. Så længe dom inte snakker nynosk i alla fall. Det finns några norska værdeløsa sommarplågor, men jag kan inte riktigt reta mej på dem eftersom det låter så roligt. Ibland ringer svenska sommarjobbare från Sverige och deltar i tævlingar och pratar svenska med norska ord. Det ær kul.

En annan sak jag fått læra mej ær att det kan vara kallt hær. Vissa dagar kan man sitta i solen men vissa nætter slås det køldrekord och då ær det minus 2.7 grader. I juli!

Annars ær det væl ungefær som hemma egentligen, æven om jag personligen inte har en fjord utanfør fønstret. Och så ær det A-ha då. Ni vet, det dær gamla bandet med en låt som man kænner till, take on me. Den dær de dansar omkring i en serietidning i videon. Tydligen ær bandet superkænt hær och åker på turner och slæpper skivor och grejer, och spelas på radion. Hela tiden. Dom och Kent.