Förresten...

Saknar ni att läsa om musik kan ni kolla in det här. http://bloggfrossa.blogspot.com/2010/05/dj-exclusive.html

När jag blir stor ska jag också flytta till Majorna och drömma om att skjuta huvudet av folk som förtjänar det.¨

Det ytterst, ytterst pinsamma i det här är att just nu, just i denna sekund lyssnar jag på Carrie. Jag vet liksom inte hur det här hände, ( eller jag vet exakt, tack pappa, tack! ) men jag har någon inneboende förkärlek till rockballader från 1894. Jag brukar inte skryta om det, men det är heller inget jag hoppar över om datorn skulle råka shuffla fram Europe, scorpions och whitesnake. Då stänger jag mina fönster och njuter lite för mig själv i hemlighet.

update.

Det är svårt att få tid. Till till allt som ska göras. Plugga, packa, äta och blogga. Jag skriver alldeles för lite nu för tiden, inte bara här, men överallt. Skolan tar så lätt inspirationen från en. Sitter man och stirrar för länge på ett tomt papper bara för att formatet och innehållet är alldeles för tångt och stramt blir det tråkigt att skriva. Yrkesetik. Lyssna på det. Lagar, regler och riktlinjer. Ingen känsla eller kärlek, bara Det här får du inte göra.

Men snart tar jag sommarlov. Sista uppgiften innan skolan slutar kan jag leva med. Jag ska skriva om upphovsrätt. I ett format där mina egna åsiker har betydelse. Jag kommer få berätta att jag älskar mina skivor och förklara varför jag är beredd att betala för någonting som jag kan få gratis.

Mina skivor som jag föresten sorterar och packar i detta nu. På lördag flyttar jag och metalgrabben från min apbur till nya lägenheten på andra sidan ån. Vi har både badkar och ugn, mer lyx kan man nog inte önska sig efter ett knappt år här uppe på taket.

Vuxenpoäng

Jag började bli vuxen. Idag var första dagen på min alldeles egna dagstidningsprenumeration. Ingen du-får-kuriren-för-20-kronor-i-en-månad-prenumeration. Utan en riktigt prenumeration. På en riktig tidning, på DN. Jag såg fram emot att få läsa kulturdelen och dricka kaffe när metalgrabben satt mitt emot och läste ekonomin. Sporten, den kunde vi ha till att slå in fisk i, eller vad man nu gör med tidningar som ingen läser. Jag sov gott inatt med vetskapen att dagen idag skulle inledas på ett alldeles vuxet och bra vis.

Men så kom det ingen tidning. Det var tomt i postfacket och jag kände mig sviken, såhär på söndag-mitt-i-veckan när jag laddat för långfrukost och tidning.

Så jag gjorde som alla svenskar borde göra. Jag skrev ett argt mail. Eller, argt och argt... det kanske var att ta i, jag skrev ett mail i alla fall.

Sen såg jag att 1: Det är Kristi himmelsfärdsdag. Ingen tidning alltså. Som vuxen borde man kankse ha koll på det. Speciellt om man kommer från smålands Jerusalem.

För det andra hade jag ändå skrivit fel adress när jag fyllde i mina uppgifter. Så skämdes jag lite och kände mig genast inte så vuxen längre.

your skin makes me cry

Den där låten alltså, jag kan inte komma ifrån att det är den finaste låten jag vet. Ikväll trillade jag över den här. Kolla 22.30 och njut en liten stund. Programmet är för övrigt alldeles gudomligt mysigt och intressant för den som missat det.

Någon som vet vad det här kommer ifrån? Var man kan få tag i det?

Jag tycker i alla fall bättre och bättre om fröken Espinosa sedan i fredags när hon överraskade i så ska det låta ( ja, jag lever pensionärsliv på heltid här uppe). En snabb googling visade att hon visst varit med i melodifestivalen, och det var ju synd eftersom hon gör tråkig pop också. Men hennes röst, den kan hon göra bättre saker med. Som radioheads Creep.

Jag tror att jag kommer bli en bra sambo så småningom. Jag är på god väg, jag har vant mig vid att diska och plocka upp smutsiga trosor efter mig. Jag har dessutom plöjt igenom rutiga kokboken efter inspiration, här jävlar ska lagas hemlagad husmanskost!

Men som jag befarade är jag rädd att min skivsamling kommer bli lite lidande. Tills jag och Metalgrabben har råd att köpa gamla brasseriet och därmed inreda två avskilda musikrum får jag komprimera mitt intensiva musiklyssnande och onödigt sorterande av skivor till de stunder då jag får husera fritt i pyttepyttelägengeten. Jag lider inte av det egentligen, och förresten verkar han mer och mer mottaglig för mina små instick av pop i vardagen varje dag som går. Det handlar givetvis inte bara om honom, utan om allt annat som tar upp tid, men fan, hur kunde jag missa det här??

Det är helt genialiskt! Jag älskar det. Jag ska tillbaka till kartongfabriken i sommar, så mitt skivkonto får gå på minus nu, eftersom jag vet att det kommer fyllas på så småningom.

Maj 9

Vem försöker jag lura? Mitt narcissistiska uppmärksamhetsbehov kräver att jag har en kanal där jag kan skrika rakt ut i tomma intet och hoppas att mina ord klibbar fast någonstans på vägen, där jag kan låtsas att mina åsikter är otroligt avgörande och viktigt för resten av världen. Bloggosfären blir inte av med mig riktigt än.

Vem skulle annars bry sig om att jag får panikattacker av Isabella De Lescano röst och hennes jävla flinande. Jag känner mig sviken av Staffan Hellstrand som var min idol en gång i tiden, och jag behöver få tala om det. Så, tack för att ni lyssnar.

Det är inte farväl...

Fredag förmiddag. Jag dansar runt och plågar mina grannar med din inte-så-vackra-sångröst en sista gång. Jag offrar mina musikstunder och min skivsamling för kärleken. Metalgrabben flyttar i på mina 24 kvadrat, kankse bara tillfälligt, kankse för en lång, lång tid.

De senaste dagarna har jag gjort något plågsamt. Jag lider av separationsångest och mina garderober har varit fulla av många trasiga converse och gamla, konstiga brända skivor. Nu ligger de i sopen allihopa och jag känner mig både lätt och tom på samma gång. Jag tror jag är redo att bli lite vuxen nu.

Kanske blir detta mitt sista blogginlägg. Kanske kommer jag börja blogga mer än någonsin.

I vilket fall som helst var det värt att dricka vin under Eiffeltornet när alla mina gamla vänner var på Sounds i min gamla hemstad. Och jag tog resan mellan Flen och Paris. Så nu är jag nog en tillräckligt äkta eskilstunabo till sist.

hemma bäst

Jävlar vad skönt det är att komma hem ibland. Efter en lång dag som bland annat innehållit mitt livs första tenta och förhandshopping inför den stundande Frankrikeresan var det så underbart att få komma hem till min egen apbur och framförallt mina egna mjukbyxor.

Det är så skönt på nått sätt att allt står där man lämnade det, och man vet vilken skiva som ligger i spelaren, det är bara att trycka på play. Just nu lyssnar jag på min vinst från världens bästa folkpark. Det låter bra, och jag gillar det mer och mer för varje varv.

Något jag tycker är så jäkla tråkigt är bara att jag återigen, för femte året i rad, missar Popadelica. Och bland annat just first aid kit. Som stolt jönköpingsbo borde jag skämmas livet ur mig. Vilket jag gör också. Men Paris kanske känns lite, lite mer lockande ändå.

Nostalgisk som jag är, tänkte jag iallafall bjuda på blandade bilder från, som sagt, världens bästa folkpark. eller, okej, ett kort. Så länge. Mando diao 2007

heja mej!

Tack vare världens bästa folkets park är jag numer en skiva rikare. Så, in your face alla ni ( läs metalgrabben ) som tycker jag lägger alldeles för mycket tid på facebook. Det lönar sig alltså ibland. First aid kit kommer dimpa ner i min brevlåda och jag är glad för det.


Jag ska försöka vara lite mer aktiv här, kanske genom att tala om hur skivan lät. Men, jag lovar inget. Det gör ju så ont när löften bryts...

Tjuvlyssnat

Jag ägnar mycket av mitt liv på bussen just nu. Det känns som allt jag äger ligger i min svarta, slitna väska och mitt hem är de gula axelssonsbussarna. Det är egentligen inte så farligt, jag hatar inte att åka buss, och jag åker mot något bra. Men ibland, då jävlar vill jag döda mina medpassagerare. Som i morse.

Vi hamnar framför ett par, som uppskattningsvis kan ha varit 23,5 år. Jag ser dom inte, men jag vet att killen är rödhårig, har ett alldeles för fläckigt litet skägg och att tjejen har blonderat slitet hår och en liten för tajt tshirt ( jag ska inte ens tala om hur rätt jag hade ). Nu var de kanske inget par egentligen, förmodligen bara kursare. Iallafall, killen ifråga ( som givetvis talar en blandning av eskilstunamål och värmländska) verkar så otroligt glad att få sitta bredvid ( jämte, alla mina kära smålänningar, har jag fått lära mig, är inget riktigt ord ) henne. Så mycket att varje försök hon gör att avsluta samtalet bara följs av ett par sekunders tystnad och sedan ett nytt samtalsämne. Det kan exempel ha låtit såhär;

Han : Vad ska du göra i helgen då?
Hon : Inget
Han: Va, ingenting?
Hon: nä
Han: jo, men nått ska du väl göra?
Hon: nä, eller, jag kanske ska bleka håret.
Han: Jaha!! I vilken färg då?
Hon: .... blond.
Han: Jaha! Va fint! Samma blonda som nu?
Hon: ja.
Han: Men tänk om det blir fel då? Vet du vilket märke du ska ha?
Hon: ja, jag har haft samma länge, så det ska nog gå bra.
Han: Tänk om dom slutar tillverka det då. Ha Ha ha.
Hon: ha .
Tystnat
Han: Fan vad tråkigt med allt slask.

Och så vidare. Men det var egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är hur otroligt uppmuntrande jag tycker det är när folk lever upp till stereotyper. Det blir så mycket enklare om man ser på en människa direkt ( eller hör) vad man ska tycka om den. Den här killen i fråga till exempel. Efter någon halvtimme så försöker han lätta upp samtalet med att låna ut ena luren till sin mp3 ( observera här att han inte är 14), tjejen som fortfarande orkar vara artig svarar snällt att det är bra, men undrar vad han lyssnar på.

- Mera brännvin heter den. Skitbra!

Jag dog. Och sen berättade han hur mycket han hatade låten Gloria ( "alltså, allt är ju bra, utan refrängen alltså. Och gloria, vem heter det egentligen?" ) Då dog jag lite till, och kom på varför jag älskar att åka buss.