bekräftelse.

Jag har ett enormt bekräftelsebehov. I grund och botten tror jag alla har det, vissa mer än andra. Jag har ju uppenbarligen ett behov av att lägga ut mitt privatliv här, på facebook och lite överallt. Jag gick in i en svacka för några dagar sedan och sitter här och tycker synd om mig själv.

Iallafall, jag är så trött på allt. Så får man ett sms, ingen stor grej, men det gör mig så glad. Jag känner mig uppskattad. Någon litar på mig, läser vad som skrivs här och har uppenbarligen fått ett bra intryck av mig.

"Hej, har du lust att introducera mig för lite ny musik i veckan?
jag lyssnar alltid på samma och börjar tröttna lite."

Genast får mina dagar ett nytt mål, jag ska återigen göra världens bästa blandskiva, målgruppsanpassad och spännande. Tack, Tack, Tack.

jag har hittat nått att göra fram tills dess.

Jag är så glad att jag har hittat rätt. Det är läskigt att flytta hemifrån. Det är ännu läskigare att flytta till en ny stad, helt själv. Det finns dagar när man längtar hem och inte orkar. Skolan känns tung och man liksom glömmer bort varför man plågar och pressar sig själv.


Men så upptäcker man en fredag att man fuldansar til Winnerbäck, dricker glögg med rom på köksgolvet klockan tre och viftar med sina armar och beskriver drömmar för människor som vill åt samma håll. Det känns bra, jag har stora planer på gång, det har jag alltid haft. Men nu har jag hittat rätt människor och rätt kompetenser för att i alla fall ta ett steg på vägen. Det här är bara början.

Precis som jag.

...annars går jag mest runt och städar, väntar på bästa vännen från hemma. Någon som inte all alkohol i världen skulle kunna förstöra. Josef Zackrison försöker trösta mig, i den värsta bakfyllan sedan flytten, genom att tala om att jag inte är ensam ; Lys min väg /jag lovar, jag ändrar mig/det vänder nu/jag ångrar o jag byter ut/jag har förstått att jag måste nu/precis som du.

Stå aldrig still...

Jag har haft en dålig dag. Eller, en dålig natt kankse. Jag vet inte, jag har bara inte riktigt varit på humör bara. Sitter hela dagarna och stirrar in i dataskärmen och försöker finna inspiration och tillräckligt mycket fantasi för att skriva ner det som ska skrivas ner.

Jag får inget gjort, när jag gör någonting annat mår jag bara dåligt för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Så jag kan inte koppla av ändå. Och mitt vin är gammalt.

I alla fall så tog jag mig en välbehövlig paus idag, och bäddade ner mig i soffan med duntäcke och Stå aldrig still som, som sagt, damp ner i brevlådan häromdagen. Jag älskar den. Den består av recensioner, intervjuer och reportage om Thåström och hans karriär. Det är otroligt intresant att se hur han förändrats sen Rågsved och Ebba Grön. Dessutom är det intressant att se hur journalistiken och stilen i artiklarna skiljer 70-talet från 10-talet. Idag är det som skrivs om musik i magasin ofta väldigt, väldigt välskrivet. Då verkade det inte vara så himla viktigt hur, och vad man skrev. Och rent instinktivt känns det som om dåtidens rockskribenter var betydligt yngre än de 40plussare som dominerar de flesta redaktioner idag. Jag älskar artiklar ( och muntliga föredrag på mellanstadiet ) som börjar "Nu ska jag skriva lite om anti-rockbandet Ebba grön..."

Sen är det inspirerande att läsa vad Gurra, Fjordor och Thåström själva lyssnade på. Mycket är musik som förmodligen inte räckte ända in i 2000-talet, eller i alla fall hem till mig. Men mycket är musik som jag själv lyssnat på, och inspirerats av. Att dom sen spyr galla på flera av mina favoritartister är väl sånt man får ta.

Men det är inte utan att man blir lite bitter. Här sitter jag uppvuxen med Aqua, Spice Girls och Britney Spears. Och så läser man recensioner av 15åringar som sett Ebba Grön vara förband åt Elvis Costello. Och då pratar vi 1970-talets Costello, my aim is true-Costello...

LL4L?

Jag är inte alls avundsjuk på det grabbgäng som i detta nu förmodligen öppnar sina första öl och börjar förbereda sig inför kvällens stora händelse. Jag är inte alls lite bitter över att jag sitter här med sjukt mycket projektångest och inte riktigt får ihop tiden. Inte alls. Idag skulle jag suttit på ett tåg ner till Lund för att återförenas med lite Jönköpingsfolk och beundra geniet Thåström. Istället måste jag skriva sagor om Oden. Ungefär lika kul, eller inte.

Det fina i kråksången ( som om det skulle gå att jämföra ) är att jag lämnat WO i snålhetsmånaden, och gått till systemet för att köpa finvin att dränka mina sorger i. Och nya jeans. Och nytt smink. Och gourmetmat. Och nya underkläder. Och lyxshampo. Den som säger att man inte mår bättre av att slösa pengar kan försöka hålla i sina slantar när dom sålt sin bästa vän till en äkta kattdam som halvvägs ut genom dörren säger : ja just det, jag tänker döpa honom till Boris.

...but then they grow on you

"People are like songs, it's true
Some seem dull at first but then they grow on you"

Som Jonatan Johansson. Han stod där på scenen på Apt någon gång förra året, i alldeles för stor mössa och var faktiskt ganska tråkig. För att inte tala om nya, aldrig ensam, som jag tyckte var gnäll. Rent jävla gnäll. Men han växer. Och jag börjar förstå varför folk orkar lyssna på honom. Det är bra.

lycka

Efter ett par dagar i Jönköping, en tågresa på nio timmar och en Söndag hos Metalgrabben är jag äntligen hemma på taket igen. I brevlådan låg den där efterlängtade Stå aldrig still, så dagen kommer att spenderas med mängder av te och en resa genom Musiksverige. Från 1978 till Kärlek är för dom.

Fredagkväll

En fredagkväll spenderar jag helst med på spåret, lite mat, eventuellt ett glas vin och trevligt sällskap. Detta upptäckte jag igår, och jag antar att det officiellt gör mig till en glad pensionär. En stolt sådan.

Jag älskar På spåret. Och mest älskar jag musikinslagen. Igår spelade Augustifamiljen Men bara om min älskade väntar, som förmodligen är en av de vackraste sångerna jag vet. Tillsammans med Anna Järvninen blev det kanke i tråkigaste laget, men jag hade en mycket trevlig kväll där jag tävlade tillsammans med pappa och mamma. Sen gick jag och la mig . Den här helgen har jag inte gjort någonting egentligen. Och det är så underbart. Oftast känner jag mig stressad när jag kommer ner hit, det är så många man vill träffa och så mycket man vill passa på att göra. Men inte den här gången. I två dagar har jag sovit, ätit och badad badkar. Idag ska jag åka på roadtrip, och sen dricka mängder av te innan jag sätter mig på tåget hem. Hem till Eskilstuna.

Underbart onödigt.

Sånt här hade jag lagt mina pengar på om jag varit rik.

Jävla takida.

För en gångs skull hade jag tänk gå och lägga mig tidigt för att vakna utsövd. Men så väljer okänt antal av mina korridorsgrannar att ha fest. Jag har verkligen ingenting emot att dom har fester på tisdagar, för jag är nog den som stört mest i den här korridoren kan jag tänka. Eller, jag har i alla fall stört på mest olämpliga tider, nu är ju klockan bara knappt 11.

Men fan va dålig musiksmak man kan ha. Jag kommer nog aldrig bli kompis med någon som gillar takida, eller tillåter det att spelas på otrevligt hög nivå. Skäms dom inte?

Funderar på att sätta upp min första arga lapp. Jag älskar lappar. Härom veckan hade vi inte mindre än 5 lappar på dörren. Nästan alla vara snälla, vi bjöd in varandra på varandras fester och spelade inte takida. Det var tider det...