På fredag

...skrivs det nog någon form av musikhistoria i den här staden. Bob Dylan ska spela i Kinnarps och det är minsann inte varje dag som så stora artister kommer hit. I vanliga fall hade jag varit någonnstans i närheten av extas. Om det inte var så att jag såg spelningen i globen i måndag och det var... Tålamodsprövande, som Håkan Steen så fint utryckte det. Tålamodsprövande och skittråkigt. Jag har aldrig lidit så mycket under en konsert, jag fick peta på mitt sällskap flera gånger för att jag var rädd att han skulle somna. Jag njöt inte en enda gång. Och om jag har betalat dyra pengar och spenderat samanlagt åtta timmar på buss och tåg så brukar jag anstränga mig för att ha trevligt, försöka in i det sista. Men det gick inte. Jag ville helt enkelt inte lyssna på en tillbakalutad soulversion av Blowin´ in the wind ( en väldigt, väldigt lång sådan. ) Jag vill bara kunna sjunga med och känna mig glad att jag överhuvudtaget kände igen nånting.

Och jag är mycket väl medveten om att jag inte är ett stort dylanfan. Jag är också medveten om att jag absolut inte är den målgruppen han vände sig till. Men ändå, det känns inte alldeles för mycket begärt att vända ryggen från publiken och bara göra det klart att man är medveten om att den existerar.

Nu finns det säkert dom som uppskattade måndagkvällen väldigt mycket.Men jag vill ha nått annat. Jag vill ha hög volym. Jag vill ha musik som liksom kryper sig in under huden och som framkallar gåshud. Jag vill ha magi. Och jag skulle gärna vilja ha öl. Men eftersom jag bara är 19 år och 11/12 var jag inte tillåten att köpa en endaste lite folköl inne på arenan.