Grattis.

Igår var föresten en dag att fira. Bloggen fyllde ett år. Dessutom var det fredagen den 13. Grattis!

Hade jag varit rik hade jag firat med att köpa lite skivor, men jag är inte rik. Jag är pank. Eller, ännu värre, jag är pankast. Visst, jag har potatis så det räcker till nästa csn, och jag ska på jobbintrevju på onsdag, så i framtiden kanske jag kommer ha pengar kvar den 25e. Men kattmaten är slut, och toapappret. Katten kommer alltså få äta potatis och jag kommer få torka mig med DNs kultussidor.

Jag träffar en kändis nr.2

De bästa kvällarna är alltid de som inte blir som man tänkt sig. Igår var det tänkt att jag och vinsprängarn skulle till Sylvia och lyssna på elektronisk musik och ragga på killar i randiga tröjor och stora glasögon. Det blev inte som vi tänkt oss. När vi kommer dit verkar alla vara på väg därifrån och inga glasögon så långt ögat når...

Så efter ett par gin och tonic ramlar vi istället in på Raw, där Idde shults står och är snygg och sjunger Hanging on the telephone. Vi har ingen aning om varför men stället är packat med välbevarade 40-plus, snygga rockkillar och lite för fulla rocktanter. En bra kväll med andra ord.

Idde har varit lite av en barndomshjälte för mig, i flera omgångar. Det började med Fiskarna som var i havet och att dom inte ringde upp på morgonen, och senare blev hon en del av mitt liv när jag upptäcke Winnerbäck och hans hov. Så för mig var det en stor grej att hon blev en del av mitt tjejgäng när vi röjde dansgolvet och kom fram till att folk som pluggar design faktiskt är lite bättre än alla andra...

Så fort vinsprängarn behagat att skicka bilderna till mig ska jag posta Idde shults och mig med världens jag-har-träffat-en-kändis-leeende.

jag har vart vilse

Jag är en sån där människa som ofta får ideér. Jävligt smarta sådana också, ibland funkar det mindre bra och ibland funkar de asbra. Idag fick jag den briljanta ideén att gå ut och gå. Det kan tyckas enkelt och bra, men jag är en av dem som föddes utan lokalsinne. Och då menar jag inte att jag inte hittar så bra, jag menar att jag hittar inte alls. Jag kan inte skillnaden på höger och vänster och det tog mig tre veckor att hitta fram och tillbaka till skolan som ligger tre minuter bort.

Jag tyckte också att detta var ett bra tillfälle att lämna mobilen hemma, för att kunna koppla av lite. Man skulle förstå det ifall jag var nån jävligt viktig person vars mobil ringer hela tiden. Det är jag inte. Jag är bara väldigt korkad.

Den här stan är ganska praktisk för oss utan lokalsinne. Det sägs att det är omöjligt att gå vilse. Ån ringlar som ett u runt stan, och på andra sidan ligger järnvägen. Går man och stöter på det ena eller andra kan man alltså bara vända. Det var här jag gjorde mitt stora misstag. Jag gick över ån. Jag ska bara...tänkte jag och försökte komma ihåg hur jag gick. Höger, höger och sen vänster vid frisören.

Det är egentligen en smart teori, om man kan höger och vänster eller om man bor i en stad där det inte ligger tre frisörer i varje hörn. Iallafall, efter en halvtimme bland fina villor tänkte jag att det är dags att bege mig hemåt och gick i den riktning dit jag trodde att ån låg. Men det kom aldrig nån jävla å. Så jag gick lite till, och lite till och lite...

Ungefär här förstod jag att jag var vilse. Jävligt vilse till och med. Jag stannade upp och försökte lokalisera mig lite. Jag kollade runt, och till min stora lättnad såg jag tre stora fula höghus åt ena hållet och kunde utesluta den riktningen. En kvart senare står jag framför tre stora fula höghus och vill dö lite för att jag inte hittar hem. Det var som en otäck zoombiefilm, husen förföljde mig och i mitt huvud har dom onda tagit min trygghet, ån, och låst in den djupt nere i nån fängelsehåla. Det kan ha varit så att jag promenerat ända till Vilsta, men förmodligen inte.

Det allra värsta är att jag på vägen hittade en skivbutik. Kan ni förstå min lycka, en skivbutik! i stan där jag bor! Vi säljer, köper och byter vinyl stod det med stora, vackra, gröna bokstäver. Men den lyckan är nu förbytt mot sorg och en ilska mot mina gener, för jag kommer aldrig få sälja, köpa eller byta vinyl där. Jag har ingen aning om var det ligger.

att vara sambo vol.2

Höstdeppet har verkligen satt sina hårda, elaka klor i mig. Skolan går mer eller mindre åt helvete, katten bajsar blod och jag får inte ligga. Desutom är det kallt och mörkt hela jävla tiden.

Då är det faktiskt skönt att inte komma hem till en tom lägenhet. Disken är diskad och sambon ligger och sover i soffan. Tyvärr sover han eftersom vi har totalt motsatt dygnsrytm, och min lägenhet är pytteliten så att deppa sönder tillsammans med Doug Paisley och what about us? är inget alternativ.

Men jag gillar att var sambo. Jag gillar det så mycket att jag och vinsprängaren har gjort intresseanmälan på 5 - 6 stora lägenheter och mentalt flyttat ihop. Det ni.

Jag älskar att ha nått att se fram emot, tänk en lägenhet som faktiskt har plats för min vinylsamling och ett shysst ljudsystem! Vilka efterfester...

Att vara Sambo.

Det är lördag. Klockan är nu 10.31, och jag har varit uppe i tre timmar. Tvättstugan har varit full, och jag behövde tvätta. Då får man helt enkelt ta de tider som finns. Anledningen till att det var extra viktigt att tvätta just idag är för att jag ska få en inneboende. Det känndes som en shysst grej att göra, att tvätta alla handdukar innan man ska dela på dem.

Jag är lite orolig om jag ska vara ärlig. Det är mitt ex/"bästa vän" som ska bo här ett par veckor. Sure, vi älskar varandra, men vi är nog precis så dysfunktionella som vi ser ut och låter.

Hela mitt liv har jag trott att jag varit en sån som måste ha människor runt omkring mig. Jag har alltid varit den som dragit ihop grejer för att slippa vara själv, och fram tills för två, tre månader sen hade jag aldrig bott ensam. Första tiden här var egentligen ett rent helvete, jag ville bara döda mej själv lite grann hela tiden för jag var så trött på mitt sällskap.

Men nu har jag vant mig och blivit bra kompis med mig själv. Jag tycker om att vara själv, lyssna på den musik jag vill, äta den mat jag vill och sova så länge och ofta jag vill. Men nu ska jag alltså dela mina 24 kvadrat med en Sambo.

Visst, jag har haft folk här innan. Italien hade egen tandborste och nyckel hit utan att jag behövde döda honom en enda gång. Men det är skilldnad på nån som lagar mat och ligger med en och någon som bara tar plats ( visst, han har inte ens kommit än, men i mitt huvud bråkar vi redan om toasitsar och disk. ) .

Men det värsta med att ha någon boendes i sin lägenhet är musiken. Man är två som måste komma överens om vad som ska lyssnas på. Man måste kompromissa och lyssna på skräp. Eller ännu värre, man får inte lyssna på sitt eget skräp. Jag har aldrig träffat någon som fullt ut accepterat min musiksmak, och det är jag glad för. För den är bara okej på mig, skulle nån annan komma hit och vilja spela 80-talsnostalgi eller svenk prettopop skulle det inte ta lång tid innan jag slängde ut dem.

Sylvia.

Igår bestämde jag och mitt gäng oss för att vara lite kulturella. Stan här är bokstavligen tapetserad med posters som promotade urpremiären av Sylvia Talkshow. Så vi hällde vin på mina väggar och gick över ån.

Sylvia är ett Café, fast med fulla rättigheter, som tydligen annordnar lite roliga grejer då och då. Vanligtvis jazzkvällar eller stand up, iallafall som jag fattar det. Men igår var det dags för ett nytt koncept, Talkshow. Inbjudna gäster och dragplåster var Maria Wetterstrand och Janne Schaffer. Det som lockade mig mest var egentligen kombinationen av de båda, men de hade inte så mycket att göra med varandra egentligen, mer än att de satt i samma soffa.

Tyvärr kom vi lite för sent. Eftersom mitt sällskap hällde tre liter vin på mina nytapetserade, vita väggar, var vi tvungna att stanna och städa lite. Det resulterade i att vi missade större delen av första akten, som var tilldelad Wetterstrand. Men vi han iallafall se henne lösa Rubiks kub på 2 minuter, vilket var tillräckligt underhållande för mig som om sanningen ska fram hade varit för full för att lyssna på politik ändå.

Schaffer däremot såg vi. Den mannen har otroligt mycket minnen, och jag stod alldeles hänförd med tungan utanför munnen, flåsandes som en hund och önskade att jag var född ett par årtionden tidigare. Han berättade om när han bodde i nått kollektiv i Stockholm med självaste Bob Marley, sovandes på en madrass i pannrummet, om hur det var att arbeta med Abba, ToTo och Gärdestad. Och givetvis, Lasse Åberg. Sen spelade han Gitarr, och det var minst lika underhållande som att se honom tugga sönder sin egen tunga.

Det verkar som att besöksantalet på den här sidan växer fortare än vanligt de här dagarna. Man kan tolka det på två sätt.

1. Ni gillar min jävligt grymma stil. Alla älskar mig och jag är bäst.

2. Jag är som hon den där tjejen som står och filmar sig själv när hon säger mhm, asså, mm! i sex minuter. Ingen tar henne på allvar, men alla läser hennes blogg för att det är rent hypnotiserande, och man måste liksom bara ha mer.

Iallafall tycker jag att det är skitkul, mitt ego blir större och jag tar det häringa uppbrottet ( som förhoppningvis inte är så himla definitivt som jag trott ) lite lättare.

Nu ska jag sova, men imorgon lovar jag att tala om för er hur bra min barndomsidol Janne Schaffer var ikväll, och hur glad jag är att jag inte injicerar heroin. Och kanske, kanske lägga ut en bild på hur mina nytapetserade väggar ser ut efter att en av mina kära Etuna systrar sprängde en låda rödvin mot dem. Godnatt.

Ever fallen in love..

Jag tror att alla ( eller så är det kanske bara jag ) har en textrad ur en låt, en dikt eller bara nått litet textstycke som liksom återkommer i ens liv. Några ord som träffar en då och då och man är övertygad om att det här, det är skrivet just för mig. ( Okej, vid närmare eftertanke, det kanske inte gäller riktigt alla, men någon känner säkert igen sig. ) För mig stämmer en bit ur Ever fallen in love med buzzcocks skrämmande ofta in på mig och mina relationer.

And if I start a commotion, I run the risk of losing you,

And that's worse.

Och nu startade jag väl någon typ av commotion igår. Killar har uppenbarligen problem med krav och definitioner. Eller, jag dras till knarkare och massmördare så jag får ju uppenbarligen skylla mig själv. Bara sedan jag började vräka ut mitt privatliv här ( fast jag hela tiden påstår att det inte är sant ) har jag delat med mig av ett antal kraschade kärleksförhållande, ett av dem är föresten en direkt bidragande orsak att jag hamnade här från början. Men! Den här gången är det annorlunda. Senast jag gick omkring och lipade i regnet delade jag med mig av mina bästa göra-slut låtar. Vad man ska lyssna på för att slippa tvingas sminka om sig fem gånger på en halvtimme, det ska jag inte göra nu.

För idag har jag lyckats jävligt bra. Jag mår bra, jag lipar inte. Jag har lyssnat på de sorgligaste Håkanlåtarna, grämt mig lite för att ingen någonsin kommer skriva Utan dina andetag till mig, bara för att testa mig själv. Och jag mår ändå fortfarande bra! Jag somnade gott inatt, jag vaknade på ett bra humör imorse, jag har tagit tag i mitt liv och känner mig inte lämnad, bara oberoende och fri.

Så för att detta ska handla så lite som möjligt om mitt privatliv så tänkte jag komma med ett musiktips. Lyssna på Preacher/songwriter med Isolation years. Eller se Smala Sussie,bli kär i både Ulf Malmros och hans sountrack. Jag lovar att efter det, kommer du ha minst tre nya favoritartister. Dem kanske inte varar mer än en vecka, men de kommer vara en bra vecka.

Tåström

Since jag inte har råd med min tilltänka tatuering, som ligger så fint som en skiss i min byrålåda har jag kommit på vad som ska bli mitt nästa projekt. Thåström! tå-ström.

... det fastnade i ditt hår.

Jag är hemma igen. Hemma som i min lägenhet, hos min katt, med min mat i kylen. Veckan i Jönköping har varit händelserik och jag har träffat gamla vänner, kanske inte riktigt så många som planerat, med det är snart jul. Det var skönt att komma bort, och ännu mer skönt att komma hem igen.

Med mig fick jag en skiva med en kvinna vid namn Carolina Wallin Perés. ( Tack, Tack, Tack )Skivan heter Pärlor åt svin och består av Kentcovers. Det blåser på månen, Klåparen och om du var här bland massa andra. Hon har en underbar, ljus, vacker röst och arrangemangen är jazziga och härligt höstmysiga. Favoriten hittills är Utan dina Andetag. Kanske delvis för att det är en av de vackraste kärleksförklaringarna som finns, och absolut Kents bästa låt.

Jag har egentligen aldrig varit ett Kentfan. Jag har alltid gillat dem, men för att få kalla sig ett Kentfan måste man uppfylla vissa kriterier. Att bo i eskilstuna och enbart äga boxen räknas nog inte riktigt. Det krävs mycket mer än så, och jag vill inte gärna stöta mig med den converseklädda armén som marscherar på gatorna neranför mitt tak. Så jag avsäger mig den titeln.

För mig är det ett band som jag liksom glömmer bort då och då. När någon frågar mig vad jag lyssnar på svarar jag sällan Kent, även om jag nyligen upptäckte ( i itunes räknesystem) att det är ett av de band jag lyssnar mest på. Och jag tror att Carolina kommer hamna ganska långt upp på den listan också...