Jag vill inte.

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag sov jättedåligt och vaknade flera gånger. Panikslagen var jag tvungen att röra på armar, ben och nacke bara för att se efter om jag verkligen inte var förlamad.

Tyst viskade jag för mig själv, bara för att veta att jag fortfarande kunde tala.

Jag drömde att jag var gammal, riktigt gammal. Klar i huvudet, men inte i kroppen. Det var en ovanlig dröm, för jag växlade mellan att se mig själv med någon annans ögon, och att vara inuti mig själv.

Till en börjar var det en fin dröm, jag hade långt fint silvervitt hår och såg glad ut. Mitt rum på hemmet där jag bodde var hemtrevligt, och personligt. Från golv till tak, på tre av rummets fyra väggar stod hyllor med skivor. Det måste ha varit flera tusen, fint kategoriserade efter genre.

Men efter en stund började jag titta närmare och undrade om det verkligen var mig själv jag såg, eller om det var någon som bara var kusligt lik mig själv.

För det kändes otroligt att jag skulle sitta och lyssna på inspelade rix FM program från 2019, i satinbyxor och äta broccoli och svamp.

Det var då som jag återvände in i mig själv och upptäckte att jag mist all förmåga att uttrycka mig själv. När jag försökte prata kom det bara oljud, inga ord, inga meningar och mina händer skakade alldeles för mycket för att någon skulle kunna förstå vad jag pekade på. Jag var instängd i min egen kropp. Fast, utan möjlighet att ta mig därifrån.

Jag kunde bara sitta och glo på mina skivor, och försöka minnas hur de sångerna jag en gång älskat lät. Men det drunknade alltid i ljudet av den musik som personalen valt åt mig. Och personalen försökte, de spelade musik för mig, men alldeles fel, och alldeles för högt, för dom trodde jag var nästintill döv. Men visst hörde jag fortfarande, jag hade bara slutat svara på tilltal, eftersom jag ändå aldrig mer skulle kunna göra mig förstådd.

Jag vill inte bli gammal.

Jag älskar mitt nya jobb!

Pensionären i mej har verkligen fått komma till sin rätt den senaste veckan, sedan jag började arbeta på ett ålderdomshem i närheten av mitt hem. Jag får höra intressanta historier hela dagarna ( jag räknar med att jag kanske kommer tröttna, eftersom jag börjar märka att vissa av dom återkommer ett par gånger om dagen), dricka löjligt mycket kaffe och inte minst så står cdspelaren på i köket hela dagarna.

I början var jag rädd, inte bara för att jag alltid tyckt att gammlingars hud är lite för skrynklig och otäck, utan för att pensionärer har en tendens att gilla dålig musik, som Christer Sjögren. Men inte mina små tanter inte. Nej, hela dagen idag har vi lyssnat på Frank Sinatra. Och vi har haft så mysigt, och på kvällarna så sitter vi och sjunger ihop till allsång på skansen. Och det får jag betalt för, jag älskar verkligen mitt nya jobb!

Du är aldrig ensam

Igår låg jag och slökollade på tv. Till min stora förtjusning visade SVT en repris av lördagens livsändning av Henrik Shyfferts The 90s, ett försvarstal. Trots att jag egentligen är lite för ung tyckte jag att det var grymt kul, och smart. Det finaste var bildspelet i slutet, ackompanjerat till Popcicles Hey Princess.

För mej är 90- talet förknippat med Spice Girls och Backstreet boys, eftersom jag är född i slutet av 80-talet och inte har några minnen före -95. Men för exempelvis min storebror, eller vänner som är några år äldre än jag så är det nog lite troligare att de tänker på den indievåg som drog över Sverige.

Jag är som sagt lite för ung för att verkligen kunna uppskatta Popcicle och exempelvis prainpool. Men gammalt indiekid ( rolig historia, mamma gjorde ett sån där självtest i aftonbladet för ett par år sen Vad är dit barn?, och tydligen var jag just indiekid) som jag är så tycker jag ändå väldigt mycket om den musiken. Nu finns ju inte så många av dom där banden kvar, men exempelvis frontmannen i just Popcicle, Andreas Mattson gör det.

2006 släppte han sitt debutalbum som soloartist, The Lawlessness of the Ruling Classes. Och på den ligger en ruskigt bra, men tyvärr lite bortglömd låt som heter You're never lonely when the band plays.

Jag skulle vilja skriva ut hela texten, för den är alldeles underbar och sann.Det är en underbar känsla, när dom första noterna känns i ryggraden, och ljudvågen slår emot dig och hur man går hem i mörkret efter en riktigt bra konsert och bara känner hur musiken sitter kvar i kroppen. Det är nästan som Kärlek. Fast en kärlek som aldrig sviker, och som aldrig kan vara krävande.

För musik kan fylla så många tomrum, och det görs på rätt sätt. Det är, för vissa, och för mej, en otroligt tröst och trygghet. Det är sant att, you're lonely when the band plays.

Jakob Hellman

De senaste två veckorna har jag träffat väldigt mycket nya människor. Jag har allmänt varit social och gått på fester där jag inte känner någon, tagit massa kontakt och inte minst börjat på inte mindre än två nya jobb. Nått som är väldigt intresant är att så fort man inte är bland folk som man känner sig alldeles bekväm med blir man jävligt medveten om sig själv. Hur tyst man är, eller hur högt man pratar, hur ens kläder inte ser lika dana ut som alla andras, eller hur långt hår alla andra tjejer har.

Jag har fått höra ganska mycket roligt om mej själv, för tydligen så är det så att om man presenterar sig själv med säg, ett intresse eller en ålder, så kommenterar folk det. Idag tillexempel fick jag höra tre (!) gånger, att jag inte såg en dag äldre ut än 17. ( ja, jag blir väääldigt liten när jag får ha kläder i storlek L )

Men som är intersant är ju att när folk inte har en aning om vem du är, kan du vara vem du vill.

Jag har alltid velat vara tjejen i Hon har ett sätt med Jakob Hellman. Hon verkar vara den perfekta kvinnan. Jag skulle så gärna vilja vara en sån som man skulle vänta länge på om man fick chans.

Jag gillar henne också för att idealet som hon ändå förespråkar är inte alldeles ouppnåligt. Jag kommer aldrig bli nån Maja Ivarsson, eller Johanna Thydell. För jag har ingen uppenbart Talang. Jag kommer heller aldrig bli säg, skitsnygg. Men jag skulle ( rent hypotetiskt ) kunna ha små band om mina handleder, och andra i mitt hår.

Jakob Hellman är faktiskt otroligt bra. Hans första och enda album, ... och det stora havet är en sån där skiva som alla egentligen borde ha. Eller iallafall alla som gillar svensk musik, och vill veta varifrån allting egentligen kommer.

Schlagerkvällen

.. var faktiskt mer underhållande än man kunde tro. Det är ändå nått visst med att sitta 15 ungdomar och disskutera musik ( Sen att det är dålig musik, är väl en annan femma ) och underbara konspirationsteorier. Vet inte i vilka andra sammanhang man har möjlighet att göra det. Jag blir lite rädd dock, när folk uppenbarligen bryr sig mer om schlagern, än det stundande valet, exemplevis.

Men jag har nog ändå börjat fattat poängen, det handlar om att bry sig, och sätta sig i bidragen. Det är inte kul, om man inte är insatt.

Men jag stör mej fortfarande nått grymt. Jag kommer fortfrande försöka undvika insändarsior i ungefär alla tidningar och rubriker som " Vann rätt bidrag? " Visst, jag hade en kul kväll, men jag förstår inte hela grejen med att leva med det i tre månader först, och sen analysera det ytterliggare två.

Höjdpunken var deffinitivt de vackra kropparna i Ukrainas bidrag, ( var det Ukraina? jag minns inte, klart man inte minns ) och uppenbarligen så tyckte alla andra tjejer lika dant. Iallfall om man ska tro alla högljudda skrik och sexuellt frustrerade suckar. ( okej, just dom kankse bara var mina egna, men de höga skriken stod nån annan för iallafall. )

Ett annart plus var att den annars så tråkiga pausunderhållningen verkligen var just, underhållning. Dom hade hissat upp nån form av bassäng som åkte fram och tillbaka, upp och ner med lite krälande tjejer i som simmade runt och gjorde magplask. Det låter kankse inte så spektakulärt, men de va snyggt!

dagen efter igår...

har en liten, genomträngande smak av as och mitt huvud gör ont. Väldigt ont. Men ja, det var värt det.

Ikväll ska jag se på schlagerfestival. Inte för att jag är intresserad, och definitivt inte för att en av världens vidrigaste människa Shirley Clamp ( det hörs ju på namnet, hur skulle man kunna gilla en sån männiksa? och föresten, om du vill behålla det du ätit idag, så ska du undvika att läsa det där reportaget i nån bilaga till aftonbladedet idag med tre björnar. ) ska vara kommentator. Inte heller för att jag tror att jag kommer få något vidare musikaliskt utbyte av kvällen heller, ( men man vet ju inte, Frankrike överaskade verkligen förra året ) utan mest för att det kan vara ett trevligt sätt att fördriva en lördagkväll, speciellt med så trevliga människor som jag hade tänkt mig.

Jag har annars lyckats bojkotta årets schalgerhysteri hyffsat väl, så att bli lite nationalistisk såhär i slutskedet kan jag nog ändå leva med. Heja Sverige!

En underbar kväll

.. har jag haft. En bekant ringde, och trots att det var lockande att vara hemma, ensam och tycka synd om sig själv så gjorde jag mig snyggare än på väääldigt länge och hängde med ut. Och vilken bra kväll jag haft. Jag var snygg, jag träffade världens snyggaste kille och hade allmänt skitkul! Tyvärr har mitt aebwetslösa liv forfarande satt spår, så 22o spänn för promoe ( på apt, som allmänt är as kasst på att hålla bra spelningar ) fick tyvärr stå åt sidan.

Dagens låt måste ( måste måste måste) vara en med hello saferide.

Damn, I wish i was a lesbian, and damn i wish that you were to. So I could fall in love with you. damn, det skulle varit så bra. Som eva och efva, fast sofie och sophie.

För jag hatar att somna ensam ikäll ( tack, men nej tack 28åriga slisk som bjöd hem mig). Men jag är trött. och har haft världens bästa kväll. Tack emma! jag behövde det här.

Och tack för messen, jag behöver höra att du älskar mej, fast jag vet att du inte gör det och om du hade velat ha mej, hade du fått mig 2005. Godnatt.

Skivköp!

Idag är jag glad. Jag har nämligen, precis nu, förbokat Sounds nya platta, Crossing the rubicon.

Dessutom har jag hittat den perfekta möbeln för mina skivor. Just nu ligger dom mest överallt eftersom dom inte får plats i hyllan som är avsedd för dom, och som är asful. Jag var hemma hos en gammal klasskompis för ett tag sen, vars pappa jobbar på radion och äger en riktigt tillfredsställande samling, och jag blev lite kär. Inte i pappan, ( även om jag gillar äldre killar med musiksmak så har även jag mina gränser ) utan i hyllan.

Så när jag blir rik igen, alternativt bara får en lön, så ska jag beställa tre stycken string pocket hyllor.

Och föresten, här finns en låt, för er som inte har spotify, inklusive mig själv.

Håkan Hellström

... är en artist som jag lyssnat väldigt mycket på. Var kanske inte riktigt med från starten, men för ett par år sen fattade jag grejen och köpte på mig lite skivor.

Han har gjort en hel del musik, och om du fortfarande tror att allting låter som Känn ingen sorg för mig Göteborg så borde du ge honom en chans. Det är inte bara 13åriga tjejer med små stjärnor under ögonen, med olikfärgade, trasiga converse som lyssnar på honom. Inte längre. ( Skulle det vara så, även om det är osannolikt, att anledningen till att du inte lyssnat på nått annat är för att du inte gillade känn ingen sorg...ja, då min vän, är du tyvärr bortom all räddning)

Första skivan skulle mycket väl kunna kallas ett mästerverk om man var på det humöret, men senaste skivan För sent för edelweiss har jag svårt för. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag har aldrig känt ett behov av att lyssna på den, och för nuvarande är det nog den skiva jag äger som dammar mest.

Däremot finns det en låt. Båda sidor nu. Jag kan lyssna på den hur mycket som helst och tröttnar aldrig. Vad jag vet är den outgiven, men samtidigt så har jag inte så väldigt bra koll på hans singlar och b-sidor,(Jag älskar för övrigt artister som verkligen släpper singlar med b-sidor. Det gör samlandet så sjukt mycket mer värt. ) så om du vill säga emot mig så varsågod.

I alla fall så älskar jag den där låten, den är så vacker. Och vissa dagar fastnar man för små fragment, små ord som förklarar precis hur man känner sig.


Jag skulle ha ringt dig ikväll
men handen fastnade framför mig
Jag skulle sagt ´Jag älskar dig...´
Men stolthet kom i vägen