Day 24 – Something that makes you cry

Jag ber om ursäkt för mitt utbrott härom dagen. Det var kanske lite väl mycket svordommar. Paketet är lokaliserat,och förhoppningsvid finns det kvar när jag kommer hem till Tuna igen.

För tillfället befinner jag mig i Småland. Hemma hos mamma och pappa i kära gamla Barnarp. Allt är sig likt, nästan. Lekplatsen har fått en ny ställning, någon granne har målat om huset, på den nivån är det. Ingen big deal.

Eller just det, dom bygger golfbana för fullt också. Gräver gator i gamla åkrar och sånt. Fast nu snöar det mest, så arbetet ligger väl på is. Så att säga. He he.

Makkan befinner sig inte i Jönköping. Han är långt borta i nordnorge. (typ, nordligare än sydsverige i alla fall.) Och det får mig att gråta. På riktigt. Ibland när jag somnat vaknar jag och är alldeles kallsvettig för att jag drömt att han dött.

Min största rädsla är att tvingas åka tillbaka hem till lägenheten alldeles ensam. Gå igenom hans saker. Somna ensam, utan någon i hela världen att ty sig till.

Sen somnar jag igen. Och på morgonen öppnar jag världens finaste julklappar och då är jag inte ledsen mera.

God jul!

Day 22 – Something that upsets you

Posten. Som ska slarva bort mina julklappar. så jävla taskigt. Speciellt som jag inte har för vana att vara rädd och saker, eller komma ihåg grejer. Så givetvis slarvar jag bort avin som gör att paketet är osökbart. Den trevliga kvinnan jag pratade med idag ( till skilldnad från alla andra jävla rövhål jag pratat med de senaste dagarna, jag hatar posten!) ville verkligen hjälpa mig. Sen gav hon upp, jag hörde verkligen hur hon försökte hålla modet uppe, men sen bara : Då är nog paketet borta borta. Inte bara borta, utan borta borta.

Jävla röv. Dessutom var det bra julklappar från svärföräldrarna. Hur förklarar jag det?. Visst jag tappade bort avin, men paketet försvann först! Jag är världens mest oansvariga person, men jag älskar er son, eller vadå. Fitta.

Det här...

är exakt det som jag tycker om. Sånt som ger mig gåshud och får mig att stanna upp med det jag håller på med, och förälska mig i musiken.

Day 19 – Something you regret

Att jag aldrig lärde mig spela gitarr ordentligt.
Att jag sket i spanskalektionerna på gymnasiet.
Att jag aldrig lärde känna min farfar.
Att jag på allvar hade rosa byxor med coola flames.
Att jag sålde Navid.

Day 15 – Your dreams

Ibland drömmer jag om storstäder, paris, new york och london. Eller bara större städer som Göteborg, Oslo och Stockholm. Ibland drömmer jag om stugan. Att flytta ut permanent till huset vid vattnet för att skriva mina böcker. Eller så drömmer jag vardagliga, realistiska och nära drömmar. Jönköping, Västerås eller Trondheim.

Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men där finns alltid min studio. Det är sådär skandinavist ljust och fräsch med utsikt över vatten eller höghus. Trägolv. Stor datorskärm och svarta hyllor på väggarna med dagens moodboards och massa färgglada post it-lappar överallt. Kreativt kaos. Gärna så stort att jag kan lägga ut ritningar på golvet och ha meterstora canvastavlor som bara står lutade där, som om dom väntar på att jag ska lära mig måla på dom. Eller klistra tidningsutklipp. Vad jag gör där är egentligen inte så viktigt, bara jag skapar någonting.

Ibland drömmer jag mardrömmar. Då är jag tillbaka på fabriken efter de här tre åren. Eller mcDonalds. Jag fick aldrig nått drömjobb och allting går i svartvitt. Och inte den bra sorten...

Day 13 – This week

.. börjar jag en ny kurs. Eller, den började idag och fortsätter i veckan. För första gången på ett tag nu känns det roligt att gå till skolan. Forskningsmetodik och vetenskapsfilosofi läggs på hyllan (eller lämnas tillbaka till smarta klasskompisar som köper böcker!) och fram kommer inspirationsmagasin och indesign. Det är det här jag borde hålla på med hela tiden. Klippa och klistra, skissa och leka i våra bästa, stora fina macdatorer. Första stoppet är en moodboard till första uppgiften. Som ett collage av material för att kunna pitcha sina ideér. Jag ska ha musik i alla fall!

För första gången på länge känner jag mig riktigt inspirerad och sätter mig för att plugga första dagen på en kurs! äntligen!

Day 12 – What’s in your bag

Igår var jag och metalgrabben i Stockholm. Vi skulle köpa julklappar, äta brända mandlar och allmänt komma bort lite från Eskilstuna. Inatt har jag drömt om bomber och terrorister.

Det är otäckt när det kommer sådär nära , när man ser alla brandbilar, pikébussar och ambulanser och när man måste välja en annan väg på grund av avspärrningar. Det är otäckt när man inte vet vad som hänt. Det var många teorier igår när vi bara hörde alla sirener och såg alla stressade poliser. Nobel, tunnelbanan, järnvägsstationen eller folkmassorna på sergels torg. Det finns många ställen att smälla bomber på i Stockholm. Jag blev rädd, men pojkvännen (som sett alla avsnitt av CSI och var medic i norska lumpen) tyckte det hela var ytterst spännande. Hade vi varit på ordning och reda en halvtimme senare hade det varit han som berättat för tidningarna om bortsprängda magar och palestinasjalar.

Men! Det var inte det jag skulle säga. I Stockholm köpte jag grejer till två av mina nördigaste "specialintressen", eller "hobbys". Vi köpte skosnören, bara för att de låg i en så praktisk förpackning som vi ska gömma, eftersom vi brukar nörda oss med världens största skattjakt. Den ligger alltså i min väska.

Där ligger också några garndockor. Ja. Jag erkänner. Jag broderar. Det är jävligt oglamoröst och jävligt pensionärigt. Men det är skönt. Avkopplande och kreativt. Jag tror kanske att jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag har redan lagt ner flera heldagar på tavlan jag håller på med. Alltså 6-7 timmar i streck kan jag sitta med mina korsstygn och brodera Super Mario figurer. Ja, jag har alldeles för mycket fritid.

Day 11 – Your siblings

(Jag försökte skriva ihop ett inlägg igår. Hur förnedrande, men ändå befriande det kan vara att gå på ica i trasiga ( och oidentifierbart fläckiga) mjukisar. Men det blev inge bra, så eftersom jag är boss här så sket jag helt enkelt i det. Sorry för er som satt som bänkade igår för att öppna lucka.)

Jag har ett syskon, en fem år äldre bror. Technobrorsan. Jag säger så för att han tills för inte så längesen hade dreadlocks som hände långt ner på ryggen, svarta rejvbrallor med neongröna påsydda ränder och ordnade fester ute i skogen vid vår stuga. Då brukade grannarna ringa polisen för att de trodde det var jordskalv, fast det bara var deras bas som vibrerade lite.

Jag har min storebror att tacka för mycket, och minst lika mycket att skylla honom för. Det är till exempel hans fel att jag inte längre kan njuta av att ligga i bagageutrymmen på gamla bilar. När vi var små ville han visa att han hade lärt sig att stänga bagageluckan inifrån, och fick oss båda instängda en ganska bra stund. Det gick bra tills han bad mig sluta andas för att luften höll på att ta slut, då var det inte riktigt lika roligt längre. Annars brukade han mest låsa fast mig, låsa in mig, hoppa på mig eller få mig att kasta cola på helt, helt nytapetserade väggar. Det kan inte varit lätt att vara mamma och pappa. Eller mig.

Lite lättare blev det när jag gick på mellanstadiet. De obligatoriska mellanstadiediscona blev alltid bäst när det var 4, 5 eller 6 gul som annordnade dom. Min bror var hela skolans coolaste dj. Alla dansade när han sa att man skulle dansa och älskade hans hemmabyggda rökmaskin och laserljus som gick i takt till musiken. Det var häftiga grejer för 12åringar.

Men nu är han inte 12 eller 16 längre. Inga dreads och inga rejvbrallor så långt ögat kan nå. Som av en händelse råkar min lilla storebror fylla 26 år idag. Grattis på dej!

Day 09 – Your beliefs

Jag tror inte riktigt mitt budskap gick fram där igår, det blev visst lite väl melodramatiskt. Det var inte bättre förr, absolut inte. Det var bara annorlunda. Och ibland kan en liten kommentar som det där var länge sen på någon dum bild på facebook som man egentligen inte bryr sig så mycket om röra till det i huvudet. När saker känns nära och jätte jättelångt bort på samma gång. Men ja, jag saknar Jönköping. Och ja, jag saknar gamla vänner som jag tappat kontakten med.

Men tro.
Jag tror inte på gud. Jag tror inte så värst mycket på karma heller. Bra saker händer även dåliga människor. Speciellt dåliga människor som ljuger bra. Vissa får saker de inte förtjänar och andra förtjänar miljarder gånger mer än de får. För den skull inte sagt att man inte ska göra bra grejer, eller jobba hårt för det man tror på.

Jag växte som sagt upp i en ganska kristen miljö. Kyrkan har alltid funnits där. Scouter, kyrkans ungdomsgrupper, kör, konfirmation, dop och inte att förglömma svenska kyrkan som delar ut kaffe och fyllemat på helgnätter. Och på kanelbullens dag fick man alltid en kanelbulle och guds välsignelse av kristna skolföreningen. En av mina vänner har både en prästmamma och en prästpappa, och ingenting av det där har jag funderat så värst mycket över.

Men som sagt, jag tror ändå inte på gud. Jag skulle vilja hävda, som vissa ibland gör, att det är för att jag är för smart för gud. Att det är för ologiskt och att jag tror på evolution och bla bla bla. Men skitsnack! Jag tror visst att man kan vara både smart och kristen, man kan visst tro på aporna och gud samtidigt.

Men jag har liksom aldrig behövt det där, något större. Jag vet inte varför och jag bryr mig inte. Men ibland önskar jag att jag kunde tro på gud. Att ha någonting att luta sig mot, be om hjälp. Jag önskar att jag kunde tro att de jag älskat som gått bort finns hos herren i himlen och sådär.

Jag minns Oskars minnesstund som hölls i en frikyrka. Det fanns vissa personer där som hade ett slags lugn i sig. De var absolut inte mindre ledsna, de hade inte mindre sorg än någon annan, men de var trygga på något obeskrivligt sätt. De visste att han var på en bättre plats, och när de tröstade varandra med just de orden så gav det just tröst. Jag själv blev bara mer ledsen, mer arg och mer allting.

Man kan säga massa saker om religion. Det kan gå jävligt illa om det sköts fel, och i de flesta fall så tror jag att världen skulle klarat sig mer än bra utan den. Men jag skulle ge vad som helst för den trösten som det kan ge, och den där styrkan.

Day 08 – A moment

Tiden går så jävla fort. Jag känner mig gammal och tråkig som konstaterar det. Men det är sant. För en sekund sen satt jag på trappan till Stationen i den här staden och försökte ta reda på var skolan låg. Jag var nervös, glad och jävligt rädd på samma gång. Sen har det genast gått mer än ett och ett halvt år och ingenting är samma längre.

Det där ögonblicket när allt liksom ändrades. Vi satt där, min dåvarande bästa vän och jag, och så sa vi att vi aldrig skulle skiljas åt. Det är bara 28 mil bort. Sen åkte vi de där 28 milen tillbaka, stannade vid en brygga på vägen hem (eller var det en annan gång, jag minns inte längre) rökte våra älskade cigaretter och lovade varandra massa saker, menade dem verkligen men glömde bort dem ganska snart på de där 28 milen när det blev på riktigt och jag tog med mina möbler.

Jag känner mig sviken, men vet att jag är den som svikit mest. Inte bara personer, men städer, familjer och mig själv. Fast jag aldrig menade nått illa. För jag menade allting jag sa den där kvällen, men omständigheterna förändras och vi kan inte göra någonting åt det. Bara minnas de där ögonblicken.