Någon sa till mig en gång, "Jag vet precis hur man får dig på bra humör, Sofie. Man spelar Winnerbäck och ligger lite med dig, så blir allt bra. "
Det där är delvis sant, eller så funkar det uppenbarligen med bara hälften. Mitt glada humör är tillbaka. Och jag tackar Lars Winnerbäck för det. Och Peggy Lejonhjärta, och Håkan Hellström, och Marit Bergman. Och det faktum att jag fortfarande har ett stort vardagsrum där man kan dansa som man vill, och att jag fortfarande bor i ett hus, utan grannar vägg i vägg.
Jag får passa på nu, när jag fortfarande har möjligheten. För nu kommer flytten läskigt nära. Idag fick jag en lägenhet och jag vet inte hur mycket svängutrymme man får på 24 kvadratmeter.
måndag 13 juli 2009
söndag 12 juli 2009
Återhämtiningen
Vaknade just efter en mycket behövlig sömn. Bakfyllan hänger i sig, efter en intensiv natt på Hultsfred. Jag är sliten, vet inte om de beror på att jag inte fick nån sömn alls, mina hjärnspöken eller helt enkelt att man inte är 16 länge .
Det är alltid konstigt att vakna upp efter att ha varit på ett ställe med 21 000 andra, ensam. Även om det inte alls är samma omställning som efter en hel vecka.
Jag hade det helt okej. Även om det kanske inte motsvarade mina förväntningar, jag kommer till det strax. Men Winnerbäck var precis som vanligt, som han var förr. Och det var skönt. Nånting konstant i mitt liv som liksom hänger kvar och är som det ska vara. Han spelade en av mina favoritlåtar, som jag alltid lyckas glömma bort på nått sätt. Söndag 13.3.99.
Thåström var gudomlig. Hans musik är precis vad jag behöver. Jag älskar hur den verkligen tränger in i en. Det är så kraftigt på något sätt. Man kan inte värja sig alls. Och jag tror jag omvände en vän, som inte heller verkade kunna det. Det var mycket tårar den natten, mycket gåshus. Fanfanfan, kunde inte känts mer relevant. Och att höra Die Mauer live, det är stort. Den känslan kommer förmodligen hänga kvar betydligt längre än bakfyllan.
När jag vaknade nu hade jag en låt på hjärnan. En underbart vacker låt med Hallo Saferide. I thought you said summers gonna take the pain away. Jag har liksom en känsla som jag inte blir av med, att det borde vara bra, allting är bra. Det är mer än bra. Men det känns bara, inte bra.
Natten till igår var egentligen perfekt. Jag fick se Lars Winnerbäck. Jag var på festival. Jag träffade vänner som jag inte sett på snart ett år, som jag saknat ihjäl. Jag hade någon som kysste bort mina tårar. Inte vem som helst, någon som skulle ha kunnat vara perfekt. Någon som var perfekt. Jag har nog någonstans alltid väntat på den här natten, och ändå är det bara, luft. Precis som i låten. There is nowere I would rather be than here, so why am I not?
Men som Lars Winnerbäck säger, Ja, det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver och någonstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.
Det är alltid konstigt att vakna upp efter att ha varit på ett ställe med 21 000 andra, ensam. Även om det inte alls är samma omställning som efter en hel vecka.
Jag hade det helt okej. Även om det kanske inte motsvarade mina förväntningar, jag kommer till det strax. Men Winnerbäck var precis som vanligt, som han var förr. Och det var skönt. Nånting konstant i mitt liv som liksom hänger kvar och är som det ska vara. Han spelade en av mina favoritlåtar, som jag alltid lyckas glömma bort på nått sätt. Söndag 13.3.99.
Thåström var gudomlig. Hans musik är precis vad jag behöver. Jag älskar hur den verkligen tränger in i en. Det är så kraftigt på något sätt. Man kan inte värja sig alls. Och jag tror jag omvände en vän, som inte heller verkade kunna det. Det var mycket tårar den natten, mycket gåshus. Fanfanfan, kunde inte känts mer relevant. Och att höra Die Mauer live, det är stort. Den känslan kommer förmodligen hänga kvar betydligt längre än bakfyllan.
När jag vaknade nu hade jag en låt på hjärnan. En underbart vacker låt med Hallo Saferide. I thought you said summers gonna take the pain away. Jag har liksom en känsla som jag inte blir av med, att det borde vara bra, allting är bra. Det är mer än bra. Men det känns bara, inte bra.
Natten till igår var egentligen perfekt. Jag fick se Lars Winnerbäck. Jag var på festival. Jag träffade vänner som jag inte sett på snart ett år, som jag saknat ihjäl. Jag hade någon som kysste bort mina tårar. Inte vem som helst, någon som skulle ha kunnat vara perfekt. Någon som var perfekt. Jag har nog någonstans alltid väntat på den här natten, och ändå är det bara, luft. Precis som i låten. There is nowere I would rather be than here, so why am I not?
Men som Lars Winnerbäck säger, Ja, det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver och någonstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.
Och jag vet vad jag behöver.
Jag behöver höra dig säga att du kommer sakna mig när jag åker.
Att du menade vissa av de saker du sa.
Jag behöver höra dig säga att du kommer sakna mig när jag åker.
Att du menade vissa av de saker du sa.
fredag 10 juli 2009
Gåshud
Just nu mår jag bra. Jag mår väldigt bra. Jag kan knappt minnas senaste gången allting bara kändes, bra.
Igår ringde man från Lars Winnerbäck till mig. Jag hade gett upp hoppet och blev därför lyckligt överaskad. Lasse spelade Timglas, och för en gång skull hörde jag riktigt bra genom en mobiltelefon mitt bland 2000 skrikande personer. Jag har aldrig hört den låten live, och det gick en stöt, en långsam rysning genom min kropp. Jag blir glad när människor tänker på mig, och gör saker för min skull. Tack. :)
Tydligen var det extranumret jag fick höra, om man ska tro Torbjörn från Lokalpressen. Men att döma utifrån hans krönika om just lasse var han antingen bara sjukt lycklig, eller så hade han druckit lite för mycket, eller helt enkelt rökt på lite innan han satte sig och skrev.
Jag ser framemot morgondagens spelning. Det var längesen nu.
Förövrigt fick jag antagningsbeskedet till högskolan idag. Jag kom in. Så nu ska jag bli eskilstunabo!
Igår ringde man från Lars Winnerbäck till mig. Jag hade gett upp hoppet och blev därför lyckligt överaskad. Lasse spelade Timglas, och för en gång skull hörde jag riktigt bra genom en mobiltelefon mitt bland 2000 skrikande personer. Jag har aldrig hört den låten live, och det gick en stöt, en långsam rysning genom min kropp. Jag blir glad när människor tänker på mig, och gör saker för min skull. Tack. :)
Tydligen var det extranumret jag fick höra, om man ska tro Torbjörn från Lokalpressen. Men att döma utifrån hans krönika om just lasse var han antingen bara sjukt lycklig, eller så hade han druckit lite för mycket, eller helt enkelt rökt på lite innan han satte sig och skrev.
Jag ser framemot morgondagens spelning. Det var längesen nu.
Förövrigt fick jag antagningsbeskedet till högskolan idag. Jag kom in. Så nu ska jag bli eskilstunabo!
onsdag 8 juli 2009
Angående "the king of pop"
Jag hade faktiskt tänkt ignorera Michael Jacksons död totalt, i alla fall i detta forum. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag har aldrig varit något fan ( Fast jag också hört alla hans låtar på radion, precis som alla de som helt plötsligt Alltid älskat honom ).
Men om jag är ointresserad av kändisar i allmänhet är jag så är jag definitivt intresserad av media i synerhet, och deras sätt att skildra "tragedier" som denna. För helt plötsligt ser andra mer eller mindre bortglömda kändisar sin chans att få en liten plats i skvallertidningar som Aftonbladet och Expressen. De ska gå ut och tala om hur mycket deras egen karriär har påverkats av hans musik och hur ledsna just dom är. Facebook är översmämmat av youtubeklipp och folk som länkar till artiklar i ovan nämnda tidningar.
Sånt kan verkligen göra mig upprörd. Vafan, allvarligt, har folk inget bättre för sig? ( Dom som verkligen, verkligen bryr sig är en annan femma, för jag vet att det finns dom som gör det )
Och jag menar inte alls att Michael Jackson inte förtjänar respekt. Alla förtjänar respekt, frågan är bara om det är just det som media, och väldigt många andra visar just nu.
Nu ska jag göra någoting motsägelsefullt. Jag ska länka till en artikel i Expressen.En tidning jag verkligen inte är särskilt förtjust i, ( prettovarning, jag vet. förlåt. ) men som jag brukar läsa på jobbet, eftersom det är den enda tidningen som säljs där. Och jag är glad att jag gör det. För häromdagen hittade jag en väldigt intresant artikel, skriven av Jonas Gardell som sa det som förmodligen många andra tänkt, men inte vågat, eller brytt sig om att säga.
Men om jag är ointresserad av kändisar i allmänhet är jag så är jag definitivt intresserad av media i synerhet, och deras sätt att skildra "tragedier" som denna. För helt plötsligt ser andra mer eller mindre bortglömda kändisar sin chans att få en liten plats i skvallertidningar som Aftonbladet och Expressen. De ska gå ut och tala om hur mycket deras egen karriär har påverkats av hans musik och hur ledsna just dom är. Facebook är översmämmat av youtubeklipp och folk som länkar till artiklar i ovan nämnda tidningar.
Sånt kan verkligen göra mig upprörd. Vafan, allvarligt, har folk inget bättre för sig? ( Dom som verkligen, verkligen bryr sig är en annan femma, för jag vet att det finns dom som gör det )
Och jag menar inte alls att Michael Jackson inte förtjänar respekt. Alla förtjänar respekt, frågan är bara om det är just det som media, och väldigt många andra visar just nu.
Nu ska jag göra någoting motsägelsefullt. Jag ska länka till en artikel i Expressen.En tidning jag verkligen inte är särskilt förtjust i, ( prettovarning, jag vet. förlåt. ) men som jag brukar läsa på jobbet, eftersom det är den enda tidningen som säljs där. Och jag är glad att jag gör det. För häromdagen hittade jag en väldigt intresant artikel, skriven av Jonas Gardell som sa det som förmodligen många andra tänkt, men inte vågat, eller brytt sig om att säga.
tisdag 7 juli 2009
festivaltider.
Så, nu börjar det dyka upp bilder från Roskilde och Arvika på Facebook och via mms. Idag sa jag hej då till lite för många vänner som ska ha en underbar vecka nere de småländska skogarna.
Och här sitter jag och är lite, lite bitter tillsammans med en påse chips och en dip som tog slut lite för snabbt. Jag hade så gärna åkt till Hulstfred idag. Jag hade gärna sett ( framförallt ) snoddas, Killers och Maja Ivarssons Sounds.
Men, på lördag ska jag förmodligen se Thåström och Winnerbäck på Hawaii. Och få lite, lite festivalstämning även den här sommaren. Det är bara väldigt långa dagar nu för tiden, och när klockan ringer 5.20 imorgon så hade jag nog hellre varit i ett blött tält. Faktiskt.
söndag 5 juli 2009
Twist and Shout
Så, idag, äntligen fick jag ordning på mina älskade cdskivor. Och det var precis lika tillfredsställande som jag hade förväntat mig.
Jag har inte bara dammat och plockat i ordning de vanliga skivorna. Utan idag har jag lyssnat igenom alla mina gamla brända skivor och märkt dom. Tro det eller ej, men jag hittade faktiskt lite guldkorn att lyssna på, en stund i alla fall. Mycket bootleg och exklusiva livespelningar som bara släpps på download från en tid när jag var lite mer engagerad och nördig än vad jag är nu för tiden ( jag saknar skolan! när man kunde stanna hemma och ladda ner musik och måla omslag till nerbrända skivor). Men också konstiga blandskivor gjorda någon gång 2003, med the boppers och eminem.
Men det roligaste fyndet jag gjorde idag var en skiva som jag fick ärva när min mormor gick bort 1997. Från början var det en box med tio skivor, en för varje år mellan 1960 och -69. ( Kände jag min mormor rätt har hon köpt den på tvshop för 199 kronor och säkert fick hon en motionscykel på köpet också ) Tyvärr hade jag inte vett att uppskatta dessa skivor och de såldes nog för en femma när min klass hade loppis för att få ihop pengar till skolresan någon gång på högstadiet. Men en skiva hade visst lyckats bli kvarglömd, den från 63.
Det var väl inget revulutionerande på den, och ljudkvaliten var verkligen inget att skryta med. Och jag är egentligen inget fan av 60-tals musik. I sånna fall har jag alltid föredragit årtiondet senare, och glamrocken. Men ändå, det var mysiga låtar med Chuck Berry och the Isley Brothers. Det kändes bara väldigt passande idag när jag gick runt här och packade ner saker i kartonger, slängde och sorterade.
Rules
2006 såg jag ett band på Emmabodafestivalen. De inte som någonting jag hört innan, och det var blixtsnabb förälskelse. Det var ena halvan av Kings of convenience, Erlend Øye och hans nya projekt, Whitest boy alive. Då hade de just släppt sitt debutalbum, Dreams. Och tidigare i år kom uppföljaren, Rules.
När det släpptes var jag arbetslös och hade inte råd att köpa skivor, och sen liksom glömdes det bort. Jag har fortfarande inte råd, men jag tjuvlyssnade lite på spotify idag, och la undan en hundring för att ta med mig till Hultsfred på lördag och se om jag kan hitta skivan där. Om jag nu kommer iväg, jag har funderat lite , och det är värt att åka ner efter jobbet på lördag och få se i alla fall Thåström och Winnerbäck på kvällen.
Låtarna på albumet lät precis så som man kunde förvänta sig, drömskt, rytmiskt och smart. En vän sa att dem var precis som Dire Straits, för inget ljud var där av en slump. Allting är otroligt genomtänkt och arbetat, utan att för den delen låta överproducerat. Låtarna var dock lite mer av det lugna slaget, även om även man även denna gången kan projicera ungefär vad som helst på dem, både sorg och lyckorus. Alldeles beroende på humör. Idag passade det utmärkt att vakna till, en mulen söndag som egentligen inte är till någon nytta alls.
När det släpptes var jag arbetslös och hade inte råd att köpa skivor, och sen liksom glömdes det bort. Jag har fortfarande inte råd, men jag tjuvlyssnade lite på spotify idag, och la undan en hundring för att ta med mig till Hultsfred på lördag och se om jag kan hitta skivan där. Om jag nu kommer iväg, jag har funderat lite , och det är värt att åka ner efter jobbet på lördag och få se i alla fall Thåström och Winnerbäck på kvällen.
Låtarna på albumet lät precis så som man kunde förvänta sig, drömskt, rytmiskt och smart. En vän sa att dem var precis som Dire Straits, för inget ljud var där av en slump. Allting är otroligt genomtänkt och arbetat, utan att för den delen låta överproducerat. Låtarna var dock lite mer av det lugna slaget, även om även man även denna gången kan projicera ungefär vad som helst på dem, både sorg och lyckorus. Alldeles beroende på humör. Idag passade det utmärkt att vakna till, en mulen söndag som egentligen inte är till någon nytta alls.
fredag 3 juli 2009
Kärlek är för dom
Okej, det gick inget bra med min sortering. Jag mådde så dåligt över alla kassa skivor som stod och blängde på mig. Orkade inte gå ut till bilen och hämta skivorna som låg där och ja, jag är bara väldigt omotiverad förmodligen.
Istället plockade jag ut två skivor. Skebokvarnsv. och Kärlek är för dom. La mig på Parkettgolvet och önskade att man kunde få ligga kvar där. Höjde basen och lät musiken och vibrationen tränga in i min ryggmärg. Jag vill inte jobba idag. Jag vill lyssna på Thåström. Jag vill lyssna på det tre minuter långa introt till främling överallt.
Och när jag lyssnat klart på Skebokvarnsvägen 209, så skulle jag ha bytt till Kärlek är för dom, och ge den en chans till. Det är lite som att ha en favorittvserie. Första säsongen är alltid bäst, men man slutar inte kolla för det.
Jag saknar att gå i skolan, att allt var frivilligt. Ville man sova, ja, då sov man, så kunde man gå till skolan en annan dag. Nu har jag ansvar. Det är inte bara jag som drabbas om jag stannar hemma. Stammisarna får ingen fika, vi får inte betalt och jag får förmodligen sparken. När jag för en gång skull vill vara för mig själv måste jag vara trevlig och träffa folk. Men när jag inte vill vara ensam, då är alla bortresta och jobbet stängt.
När jag blir stor ska jag inte jobba. jag ska flytta över sundet och skriva sanningar på papper. Precis som Joakim Thåström.
Istället plockade jag ut två skivor. Skebokvarnsv. och Kärlek är för dom. La mig på Parkettgolvet och önskade att man kunde få ligga kvar där. Höjde basen och lät musiken och vibrationen tränga in i min ryggmärg. Jag vill inte jobba idag. Jag vill lyssna på Thåström. Jag vill lyssna på det tre minuter långa introt till främling överallt.
Och när jag lyssnat klart på Skebokvarnsvägen 209, så skulle jag ha bytt till Kärlek är för dom, och ge den en chans till. Det är lite som att ha en favorittvserie. Första säsongen är alltid bäst, men man slutar inte kolla för det.
Jag saknar att gå i skolan, att allt var frivilligt. Ville man sova, ja, då sov man, så kunde man gå till skolan en annan dag. Nu har jag ansvar. Det är inte bara jag som drabbas om jag stannar hemma. Stammisarna får ingen fika, vi får inte betalt och jag får förmodligen sparken. När jag för en gång skull vill vara för mig själv måste jag vara trevlig och träffa folk. Men när jag inte vill vara ensam, då är alla bortresta och jobbet stängt.
När jag blir stor ska jag inte jobba. jag ska flytta över sundet och skriva sanningar på papper. Precis som Joakim Thåström.
du förresten glöm inte å säg att det finns saker som hon sagt
som jag alltid ska ta med mig
hon kunde va så briljant
o säg att jag tycker det behövs många fler som hon
hon bär en doft av nåt som är större
och du förresten en sak till kan du komma ihåg
jag vet hon tror mitt hjärta är en död o iskall sten
säg att inget kunde vara mera fel än just det
det är bara att om jag skulle gett allt det hon ville ha
skulle ingenting av det hon älskade
från början till slut blivit kvar
och jag vet hon letar efter nåt enkelt o nåt rent
jag vet hon längtar efter nåt aldrig jag kunde ge
men säg att jag hoppas hon hittar nån som kan
säg att jag hoppas
hon hittar nån som håller henne varm
Omstrukturering
Igår betalade jag dyra parkeringsböter. Anarkist! utbrast mamma när hon såg dom. Mycket roligt tyckte jag, som gärna upprör min mors (högra)socialdemokratiska värderingar, bara för att det ska hända nått i mitt annars så händelsefattiga liv. 400 kronor. Det är många skivor det...
Idag är det dags. En omstrukturering bland svart plast och trasiga, inte så häftiga cdfodral. Jag ska sortera och sen så ska jag välja ut en, enda skiva.
För jag ska köpa en stereo. Jag ska ta med mig min lilla pappa och så ska vi gå till Hi Fi klubben och välja ut en stereo som passar min personlighet och musikvanor, som dom så fint uttryckte det. Och på det stället får man gärna ha med sig en skiva, så man kan sitta där och lyssna på hur det kommer låta. Vilket är jättebra. Men!
Hur ska man kunna välja en skiva? Jag tänker ju inte direkt komma med Winnerbäck. Inget fel på Winnerbäck, men hans musik kräver ingen bra stereo, den skulle funka lika bra i bokform typ. Det är dagar som denna man önskar att man valde hårdrock istället för killar som spelar gitarr och är sorgset melankoliska hela tiden. Jag önskar att jag kunde överaska med nått häftigt, men tyvärr lyssnar jag på exakt samma musik som folk förväntar sig av en tjej med randiga tröjor och converse.
Men som sagt, först en dag av sorterande och vältrande i mitt musikaliska förflutna. Jag har sett fram emot det här länge, och struntar i att solen lyser.
Idag är det dags. En omstrukturering bland svart plast och trasiga, inte så häftiga cdfodral. Jag ska sortera och sen så ska jag välja ut en, enda skiva.
För jag ska köpa en stereo. Jag ska ta med mig min lilla pappa och så ska vi gå till Hi Fi klubben och välja ut en stereo som passar min personlighet och musikvanor, som dom så fint uttryckte det. Och på det stället får man gärna ha med sig en skiva, så man kan sitta där och lyssna på hur det kommer låta. Vilket är jättebra. Men!
Hur ska man kunna välja en skiva? Jag tänker ju inte direkt komma med Winnerbäck. Inget fel på Winnerbäck, men hans musik kräver ingen bra stereo, den skulle funka lika bra i bokform typ. Det är dagar som denna man önskar att man valde hårdrock istället för killar som spelar gitarr och är sorgset melankoliska hela tiden. Jag önskar att jag kunde överaska med nått häftigt, men tyvärr lyssnar jag på exakt samma musik som folk förväntar sig av en tjej med randiga tröjor och converse.
Men som sagt, först en dag av sorterande och vältrande i mitt musikaliska förflutna. Jag har sett fram emot det här länge, och struntar i att solen lyser.
torsdag 2 juli 2009
Sommarplågor...
Det är 30 grader varmt. Solen skiner och i min stad finns det bara en sak att göra en dag som denna ( om man inte har nått annat för sig, vill säga),att ligga på vätterstranden. Titta på folk, känna sig tjock och bränna sig i knävecken. Utveckla soleksem, få glas i fötterna och bli raggad på av inte så väldigt attraktiva syrianer. Upplagt för en underbar dag med andra ord. Om det inte vore för den där jävla strandbaren som bosatt sig på vad som brukar kallas den här stans stolthet.
En kille har alltså fått jobbet som världens mest irriterande person. Hela jävla dagarna står han där och låtsas vara Dj och spelar musik. Jävligt dålig musik, på en volym som inte går att ignorera. Idag stod jag ut två timmar. Under dom två timmarna hörde jag Mikael Jackson ungefär 6 - 7 gånger ( okej, jag kan stå ut, men tre gånger hade räckt, mer än nog. ) En annan favorit är annars blandade svenska artister som Uggla och Per Gessle i uppspeedade "Technoversioner" Jag hörde även den där jävla barap - ba - ba - ba boom låten tre gånger. ( den heter visst Rap Das Armas, med Cidinho & Doca. Men jag tvivlar på att någon bryr sig. ) Och jag vill skjuta mig själv lite varje gång jag tänker att jo, men den är ju faktiskt ganska trevlig ändå.
Men värst av allt var när den där låten som dom spelade förra året ( eller var det förrförra?) Fest hos mig. Två otroligt irriterande tjejer i 16 årsåldern med sån där härligt "robotröst" som man sa när man gick i fyran och Cher släppte Stronger ( och ja, det var coolt 1999. ) Som sjunger om att dom kastar drinkar på dryga tjejer, att dom ska Maxa volymen, och ladda upp klipp på sin videoblogg ( jag får egentligen inte skämta om folk som har bloggar, för jag är lika dan själv. Men jag vill ändå intala mig att jag har lite, lite självdistans)
Första gången jag hörde låten blev jag glad, för jag trodde det var ett skämt. Och ett väldigt roligt sådant. Men efter hand började jag tvivla, dom menar tydligen allvar. Och sånt skrämmer mig. Jag mår fysiskt illa av sån här musik. Hur kan man på allvar lyssna på sånt?? Eller är det bara jag som inte fattar det roliga längre? Jag hoppas verkligen det.
Så, min dag hade varit förstörd, om inte den här låtsasDiscJockeyn ( anledningen till att han inte är på riktigt är att han inte kan göra övergångar. Och då är man bara en kille med massa låtar, stora högtalare, en stoppknapp och en playknapp. ) haft väldigt schitsofren musiksmak och förgyllt min korta, men intensiva strandvisit med både Creedence och Winnerbäck. Tack för det.
( lyssna på egen risk. Kan framkalla allergiska reaktioner. )
En kille har alltså fått jobbet som världens mest irriterande person. Hela jävla dagarna står han där och låtsas vara Dj och spelar musik. Jävligt dålig musik, på en volym som inte går att ignorera. Idag stod jag ut två timmar. Under dom två timmarna hörde jag Mikael Jackson ungefär 6 - 7 gånger ( okej, jag kan stå ut, men tre gånger hade räckt, mer än nog. ) En annan favorit är annars blandade svenska artister som Uggla och Per Gessle i uppspeedade "Technoversioner" Jag hörde även den där jävla barap - ba - ba - ba boom låten tre gånger. ( den heter visst Rap Das Armas, med Cidinho & Doca. Men jag tvivlar på att någon bryr sig. ) Och jag vill skjuta mig själv lite varje gång jag tänker att jo, men den är ju faktiskt ganska trevlig ändå.
Men värst av allt var när den där låten som dom spelade förra året ( eller var det förrförra?) Fest hos mig. Två otroligt irriterande tjejer i 16 årsåldern med sån där härligt "robotröst" som man sa när man gick i fyran och Cher släppte Stronger ( och ja, det var coolt 1999. ) Som sjunger om att dom kastar drinkar på dryga tjejer, att dom ska Maxa volymen, och ladda upp klipp på sin videoblogg ( jag får egentligen inte skämta om folk som har bloggar, för jag är lika dan själv. Men jag vill ändå intala mig att jag har lite, lite självdistans)
Första gången jag hörde låten blev jag glad, för jag trodde det var ett skämt. Och ett väldigt roligt sådant. Men efter hand började jag tvivla, dom menar tydligen allvar. Och sånt skrämmer mig. Jag mår fysiskt illa av sån här musik. Hur kan man på allvar lyssna på sånt?? Eller är det bara jag som inte fattar det roliga längre? Jag hoppas verkligen det.
Så, min dag hade varit förstörd, om inte den här låtsasDiscJockeyn ( anledningen till att han inte är på riktigt är att han inte kan göra övergångar. Och då är man bara en kille med massa låtar, stora högtalare, en stoppknapp och en playknapp. ) haft väldigt schitsofren musiksmak och förgyllt min korta, men intensiva strandvisit med både Creedence och Winnerbäck. Tack för det.
( lyssna på egen risk. Kan framkalla allergiska reaktioner. )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
